Distansberoende

Jaha, det är så här det är alltså. Att ha sin älskade hundratals kilometer bort. Det visste jag ju. Jag har ju gjort det förr. Och jag gör det igen.

Att smygsurfa efter porr på nätet för att man inte kan ha sex med världens bästa kuk, att bli patetisk efter en och en halv flaska vin med tjejerna (varav hälften man inte känner), att erbjuda sig att betala en lördag - söndag för tre tusen spänn tur och retur för att man är sjuk av saknad. Ändå gav jag mig in på projektet. Och ändå fortsätter jag. Istället för att gå ut på krogen och ragga upp någon annan. Istället för att erkänna sig besegrad (det andra landet är ju, och förblir, ett annat land, som inte tänker komma närmare) och söka lyckan på mer hållbart avstånd. Kanske har jag blivit skadad av att bo utomlands - jag tycker till exempel inte att uppkavlade jeans till tygskor är särskilt snyggt på killar. Men jag tror verkligen inte att det finns något alternativ till HONOM här hemma. Där borta, som nu har blivit här hemma igen efter flera år utomlands, finns jag. Jag ska satsa på karriären, därför kom jag hem. Och där borta finns mannen - den långe mörke, den charmige, den neurotiske som jag nu satt på piedestal, som tillräckligt ofta för att det ska vara värt det ringer oväntat och viskar ett extra sammetslent ord. Av någon otrolig anledning ger det mig ny styrka, en ny dos, och jag orkar sakna honom en dag till. Och ändå känna nästan löjlig glädje av att ha funnit honom bara fyra månader innan tiden rann ut och han förvandlades till min, typ, femte distanspojkvän. Hmm... Lära sig något? Näää...