Loggar ut

För er som inte redan kommit fram till det uppenbara kan jag berätta att jag lägger ner Våga vara Villebråd tills vidare. Jag är nämligen Villebråd på heltid nu för tiden. Varje dag utsätter jag mig för risken att bli sårad, oälskad eller lämnad. Varje dag kastar jag mig ut i fritt fall och hoppas att jag ska bli fångad innan jag slår i marken.

För varje dag är den första tanke jag tänker tillägnad damppojken. Jag är huvudlöst kär i honom. Och det är besvarat. Det är löjligt fint alltihop. Inte okomplicerat - damp är sällan det. Men det är ljuvligt underbart och jag vill absolut inte hänga ut honom här på bloggen.

Eftersom jag är principiellt emot att singelbloggar blir till parbloggar så lägger jag ner. Dyker kanske upp i annan form. Och pratar om andra saker. Tjing!

Jag faller till föga

I måndags är det tre månader sedan jag och damppojken låg med varandra för första gången. Tiden går så fort när man har skoj! Damppojken hävdar att vi blev ihop ytterligare en vecka innan dess, när vi träffades för första gången på sju år där i konstgalleriet och log mot varann.

Jag skulle väl påstå att vi blev ihop efter återkomsten från min och Frugans resa i Centralamerika, en sju-åtta veckor efter första ligget. Då stod han där i ytterdörren, en halvtimme efter att jag kommit hem, och var nervös och väldigt fin. Det tycker jag är nog så snabbt marscherat, med tanke på att jag ju var bortrest lejonparten av den tiden. Dessutom hade jag ju frikort under resan, som jag dessutom utnyttjade. Det vet inte han. Men han skulle säkert hävda att man måste vara ihop för att få - och utnyttja - ett frikort. Själv hävdar jag att man får - och tar emot - frikort för att man inte riktigt är ihop. Ännu, eller längre.

För att vi inte ska bli osams om när vi blev ihop har jag i alla fall krupit till korset och bjudit ut honom på restaurang ikväll. Damppojken har fått instruktioner att vattenkamma sig och ta på stjärnögonen. Sedan tänker jag dricka honom under bordet och utnyttja honom sexuellt.

Att trilla av piedestalen

Vaknade på helt fel sida i morse. Fick inleda dagen med att ta med kaffemuggen ner till tvättstugan och snällt stå där i korridoren, i hopp om att innehavaren av första tvättpasset faktiskt skulle dyka upp - så att jag kunde komma åt de lakan och handdukar som blivit inlåsta igårkväll, trettio sekunder innan jag kom nergalopperande för att hämta dem.

Tvättpassinnehavaren kom inte. Sedan vägrade damppojken att öppna ögonen och gå upp, fastän jag redan hade kostymen på och skulle iväg på möte. Därefter välte jag ett vinglas med en rödvinsslatt mot tapeten i hallen. Och till slut hittade jag inte ett enda par vantar i hela huset.

Då fick jag ett psykbryt. Eftersom vi är tre brudar som bor i lägenheten och hatthyllan är fylld med sjalar, började jag kasta dem omkring mig av ilska. Mitt bland de fallande sjalarna stod damppojken, och såg därmed mig från en ganska oattraktiv sida. Eftersom sjalar varken krossas i tusen bitar, låter av annan anledning eller är dramatiska på annat vis, blev mitt psykbryt något skrattretande, och jag skämdes redan innan den sista sjalen långsamt hade segnat ner till marken.

Jag antar att detta betyder att vi verkligen är tillsammans nu då?

Gammal skåpmat

Luren ringde. En gammal älskare, som jag inte träffat sedan kanske 1999, har tagit sig från Mexico via Dubai till Stockholm. Och vill ta en drink. Lustigt nog är jag mest av allt nyfiken på hur gammal han har blivit. Rynkor? Och undrar hur gammal han tycker att jag har blivit.

Vill inte

Usch. USCH! Jag känner mig ruggig och frusen. Vill helst av allt vara hemma i sängen och läsa bok.

Skelett i garderoben

P-ringen sitter fast på plats. De första dagarna var jag övertygad om att den skulle trilla ut varje gång jag kissade. Och jag kunde inte för mitt liv föreställa mig hur jag skulle kunna ha sex med den där grunkan inuti. Det kändes som att det var fullt där inne, helt enkelt. Men jag har insett att den sitter som berget. Jag har blivit coachad av en väninna med p-ringserfarenhet. Och man kan visst ha sex. Hur mycket som helst faktiskt.

Men från det ena till det andra: damppojken går från dags datum på antibiotika! Och det är inte för öroninflammation, om man säger så. Jag är kollad och frisk som en nötkärna, men måste ändå genomgå så kallad partnerbehandling. Kul. Pojken har ångest och är orolig att jag ska lacka ur och dra. Vilket jag absolut inte funderar på. Han har haft ett liv innan mig bara (och vem har inte det?). Men det ulliga gulliga har onekligen fått en metallisk bismak av realitet.

Lämna bort dem, bara

Jag rekommenderar semester. Packa väskan och lämna din förälskelse hemma i ett par månader. Jag skulle säga att den skräck som många hyser för att skiljas åt innan relationen hunnit ta form, är överdriven. Jag menar, under den där första perioden känns det som att allt är så skört och att minsta felaktiga uppförande kan sabba hela grejen. Men jag tror att det mest har att göra med att förväntningarna pressas upp till skyhöga nivåer. Att lämna damppojken hemma när jag och Frugan drog till skogs gav oss ett andrum tror jag. Vi kunde tänka på varann i lugn och ro, se fram emot det som komma skall, och lära känna varann sakta men säkert via mail. En halvtimme efter min hemkomst stod han där utanför dörren och log. Och nu känns detta som den mest naturliga sak i världen.

Självklart krävs det att båda två är ganska säkra på att man vill testa och se vad de spirande känslorna kan komma att leda till när man kommer hem igen. Problemet med relationer som tar slut under den initiala fasen är kanske oftast att man inte var helt övertygad om att det skulle kunna fungera på riktigt. Och kanske är det åldern också. Både jag och damppojken har ju hunnit komma fram till vad vi tycker är viktigt i en relation, och vad vi letar efter i en person. När man väl tycker att man hittat det så är man jävligt nöjd. Och kan liksom kliva på med ganska raska steg, utan att nojja allt för mycket. Äntligen! (Peppar, peppar...)

Surfa soffa

Den där idén om en bättre värld, där alla tar hand om varann och därför mår lite bättre, varpå de blir trevligare för andra att ta hand om, som i sin tur kan må lite bättre. Den finns.

Man kan genom att öppna sitt hem för en resenär få bo gratis hemma hos någon annan var som helst i världen när man behöver det. Det heter couch surfing. Låna ut en soffa och upptäck världen enkelare, helt enkelt. Du behöver dessutom inte heller låna ut soffan till vem som helst, utan man kan träffas först och kolla läget. Så nu är inte resandet begränsat till de städer i världen där man känner någon. Hångelmöjligheterna ökar i rasande takt. Och den där globala byn blir större. Heja!

http://www.couchsurfing.com/

Damp uthyres

Det ska vara enkelt. Det har jag tjatat om hur länge som helst. Inga spel. Säg vad du tänker - och stå för det! Säg nej om du inte vill. Håll inte på och "ta hänsyn" till den andres eventuellt sårade känslor, utan var ärlig från början. Jag har tjatat på mig själv om det, utan att lyckas. Jag har sagt det till mannen ifråga, och ändå i slutändan suttit där som ett frågetecken när något jag inte hade en aning om slutligen hamnar på bordet. Varför ska det vara så svårt?, har jag tänkt.

Och det behöver tydligen inte vara det heller. Damppojken är så otroligt okomplicerad, på det sättet. Och inte ens när han säger komplicerade saker känns det svårt, för jag vet ju om det, och annars får jag det förklarat, och får ställa tusen dumma frågor. Och sedan kan jag göra samma sak, och prata om mina hang ups och måsten.

Jag funderar på att hyra ut honom. Som praktexempel. Mina kompisar kan få träna på honom och sedan gå hem och testa live på sin partner. Undrar hur mycket pengar jag skulle kunna ta? Och om jag tar på mig kostymen kanske jag kan paketera honom lite som en medieträning eller budskapsträning, och ta 1500 spänn i timmen? Världen skulle ju bli bättre. Fler barn skulle bli gjorda, och det skulle bli färre skilsmässor och brustna hjärtan efter åtta års förhållande varpå man upptäckt att man aldrig riktigt känt varandra. Det är ju genialiskt!

Det kvittrar i själen

Jag är kär i honom. Kär. I Damppojken. Jag är kär! Förälskad. Yr. Simmig i huvudet. Ler konstant. Det flimrar. Snurrar. Värmer. Pirrar.

Och det måste finnas en hake. Det måste vara så. Det kan inte vara så enkelt. Långa nätter av små samtal, och stora. Underbart, timslångt smeksamt sex. Snabbt, hårt, sexigt sex. Vänliga telefonsamtal. Smeksam hand i korsryggen. Häng hemma med min syster-och-fru-familj för att jag tycker om det. Milda blickar. När kommer dampet? Och vad gör jag då?

Oskyddat sex och oskyddat hjärta

Det blev p-ring. En skojig liten grunka som ska utsöndra små doser hormon, och som barnmorskan veterligen inte hört ska påverka lusten. Så jag är besiktigad, provtagen, utrustad med preventivmedel och redo att engagera mig. Eller?

Lite darrig blir man ju när man tänker på det. Det går lite för lätt, liksom. Damppojken är komplett och totalt icke-dampig när det är bara vi. Snudd på underbar, faktiskt. Då tänker jag att dampigheten är till min fördel, eftersom den sett till att han är singel. Jag kan nämligen förstå att inte alla faller för hans charm vid första anblick och att både en och annan tjej skrämts bort.

Han kan vara ganska...intensiv. En trevlig liten diskussion i goda vänners lag som engagerar damppojken förvandlas lätt till ett smärre inbördeskrig. Jag, som tycker att folk alldeles för ofta är alldeles för oengagerade här i livet, gillar ju sådant. Men jag kan förstå att folk ryggar undan för sådan emfas. Det är lite som att stå med en hårtork i ansiktet, när det blåser som mest om damppojken.

Och så är jag lite ovan vid att det är den andra personen i relationen som tar initiativ att prata om grejer som sex, förhållanden och det berömda emotionella bagaget. Men det tar damppojken grepp om som om det vore fråga om att bestämma vad vi ska äta till middag. Resolut och utan att krångla.

"Har du en dildo då?"
"Eh..ja"
"Får jag se?"
"Eh..okej"
(Vrider och vänder:) "Den ser ju skön ut"
"Eh..ja. Det är den"

Preventivmedelsfrågan på tapeten

Och så kommer vi till frågan om preventivmedel.

Ja, damppojken har gjort sig förtjänt av kondomlöst sex. Men jag vill inte äta p-piller igen! Jag slutade med det efter mitt förra långa förhållande, och blev på någon vecka störtkåt! Det vill jag inte stänga av igen. Och damppojken är mycket bestämd på den punkten: han vill absolut inte bidra till något i mitt liv som gör mig mindre kåt. Bra.

Så vad gör jag? Jag behöver era förslag, kära läsare. Hjälp!

Sniglar fanns överallt

Det var alltå inte så lätt som man kunde tro, att utnyttja det där frikortet som damppojken så generöst delade med sig av innan jag for. Att målmedvetet söka efter amorösa äventyr är alltså lika svårt borta som hemma. Det syns väl i ögonen på en, kan jag tänka. Vänliga, leende, flörtiga och hungriga blickar fanns det gott om. Särskilt i Nicaragua. Men så mycket mer blev det inte, till en början.

Frun var lättad. Hon började spänna sig redan under överresan och hoppades att hon inte skulle bli allt för objektifierad. Som om inte hon sysslat med objektifiering själv nästan dagligen, fram till Ekorren satte P för den saken. Och en av världens bästa bloggar lämnades åt sitt öde. Men hon är så lycklig så att det spritter om henne, så den bloggens död är en tragedi med en positiv bieffekt. Men nog om det. Åter till latinosarna:

Det blev en Jamaican till slut. Som efter den natten förvandlades till en snigel. Trist nog. En snigel är manstypen som blir helt ryggradslöst avgudande och som placerar dig på en piedestal, oftast utan anledning också. Jag står inte UT med det! Jag vill skaka dem. Örfila dem. Fräsa "Skärp dig!" Och aldrig träffa dem igen. Nu mailar Jamaicanen att han aldrig kommer glömma mig. Han ringde på mobilen klockan fyra imorse också. Vetifan varför. Och det var inte ens särskilt bra sex.

Dessutom visade det sig att Jamaicanen - som klyschigt nog är basist i ett reggaeband - bodde ihop med resten av bandet. Det fanns ett rum med en dubbelsäng i, och annat ett rum med tre våningssängar i. Det är nog ett hett tips att det fanns en tanke bakom den inredningen...

Hur som helst så hamnade vi i den där sängen. Och mitt i hela föreställningen så slits dörren upp och hela bandet travar in, genom rummet, för att komma in till sig. Jag blev helt paff. Jamaicanen fick dessutom en hel del gratulationer och ryggdunk medan den lilla paraden drog förbi. Men det räckte inte med det! Gissa hur förvånad jag blev när det mitt i kalaset kommer en ung man inklättrandes genom fönstret! Han hade klättrat upp till balkongen när han inte kom in genom ytterdörren! När han insåg vad han klampat in i blev han så generad att han rusade genom rummet och tog fel dörr ut - tillbaka ut i farstun. Jamaicanen fick fara efter, lugna honom och lotsa honom igenom sovrummet till grabbarnas sovsal innanför. Då hade jag tappat lusten.

Inte var det något att bli till snigel över, inte. Likväl skulle han följa med nästa morgon när jag i gryningen hävdade att jag var tvungen att dra, och hänvisade till någon gyllene regel som jag precis uppfunnit. Jag var nästan handgripligen tvungen att skaka honom av mig vid dörren till Fruns och Ekorrens hotell, och lova att jag skulle komma till reggaeklubben samma kväll. Det gjorde jag inte.

Nu börjar det igen!

Jag är hemma igen. Hel och ren och extremt utvilad. Jag orkade inte hålla igång bloggandet genom hela Centralamerika. Och inte då för att jag var så slutkörd av allt flörtande. Snarare tvärt om. Det var betydligt torrare på den fronten än vid tidigare resor i regionen. Jag vägrar att tro att det beror på att jag är typ 30 och inte lika het i de unga männens ögon som tidigare. Jag vägrar!

Top 10 i Centralamerika:
1. Klimatet tvingar fram så många bara överkroppar
2. Sammetsögon
3. Tunga säckar med saker som måste bäras av någon
4. Romens dåliga inflytande på moralen
5. Salsa, merengue och reggaetón som lixom bäddar hela grejen åt en
7. Att man är hur snygg som helst, även flottig och utan smink
8. Möjligheten att kombinera olika sorters utsikter
9. Semestermoral
10. Kärleksord på spanska