Jag faller till föga

I måndags är det tre månader sedan jag och damppojken låg med varandra för första gången. Tiden går så fort när man har skoj! Damppojken hävdar att vi blev ihop ytterligare en vecka innan dess, när vi träffades för första gången på sju år där i konstgalleriet och log mot varann.

Jag skulle väl påstå att vi blev ihop efter återkomsten från min och Frugans resa i Centralamerika, en sju-åtta veckor efter första ligget. Då stod han där i ytterdörren, en halvtimme efter att jag kommit hem, och var nervös och väldigt fin. Det tycker jag är nog så snabbt marscherat, med tanke på att jag ju var bortrest lejonparten av den tiden. Dessutom hade jag ju frikort under resan, som jag dessutom utnyttjade. Det vet inte han. Men han skulle säkert hävda att man måste vara ihop för att få - och utnyttja - ett frikort. Själv hävdar jag att man får - och tar emot - frikort för att man inte riktigt är ihop. Ännu, eller längre.

För att vi inte ska bli osams om när vi blev ihop har jag i alla fall krupit till korset och bjudit ut honom på restaurang ikväll. Damppojken har fått instruktioner att vattenkamma sig och ta på stjärnögonen. Sedan tänker jag dricka honom under bordet och utnyttja honom sexuellt.

Att trilla av piedestalen

Vaknade på helt fel sida i morse. Fick inleda dagen med att ta med kaffemuggen ner till tvättstugan och snällt stå där i korridoren, i hopp om att innehavaren av första tvättpasset faktiskt skulle dyka upp - så att jag kunde komma åt de lakan och handdukar som blivit inlåsta igårkväll, trettio sekunder innan jag kom nergalopperande för att hämta dem.

Tvättpassinnehavaren kom inte. Sedan vägrade damppojken att öppna ögonen och gå upp, fastän jag redan hade kostymen på och skulle iväg på möte. Därefter välte jag ett vinglas med en rödvinsslatt mot tapeten i hallen. Och till slut hittade jag inte ett enda par vantar i hela huset.

Då fick jag ett psykbryt. Eftersom vi är tre brudar som bor i lägenheten och hatthyllan är fylld med sjalar, började jag kasta dem omkring mig av ilska. Mitt bland de fallande sjalarna stod damppojken, och såg därmed mig från en ganska oattraktiv sida. Eftersom sjalar varken krossas i tusen bitar, låter av annan anledning eller är dramatiska på annat vis, blev mitt psykbryt något skrattretande, och jag skämdes redan innan den sista sjalen långsamt hade segnat ner till marken.

Jag antar att detta betyder att vi verkligen är tillsammans nu då?

Gammal skåpmat

Luren ringde. En gammal älskare, som jag inte träffat sedan kanske 1999, har tagit sig från Mexico via Dubai till Stockholm. Och vill ta en drink. Lustigt nog är jag mest av allt nyfiken på hur gammal han har blivit. Rynkor? Och undrar hur gammal han tycker att jag har blivit.

Vill inte

Usch. USCH! Jag känner mig ruggig och frusen. Vill helst av allt vara hemma i sängen och läsa bok.

Skelett i garderoben

P-ringen sitter fast på plats. De första dagarna var jag övertygad om att den skulle trilla ut varje gång jag kissade. Och jag kunde inte för mitt liv föreställa mig hur jag skulle kunna ha sex med den där grunkan inuti. Det kändes som att det var fullt där inne, helt enkelt. Men jag har insett att den sitter som berget. Jag har blivit coachad av en väninna med p-ringserfarenhet. Och man kan visst ha sex. Hur mycket som helst faktiskt.

Men från det ena till det andra: damppojken går från dags datum på antibiotika! Och det är inte för öroninflammation, om man säger så. Jag är kollad och frisk som en nötkärna, men måste ändå genomgå så kallad partnerbehandling. Kul. Pojken har ångest och är orolig att jag ska lacka ur och dra. Vilket jag absolut inte funderar på. Han har haft ett liv innan mig bara (och vem har inte det?). Men det ulliga gulliga har onekligen fått en metallisk bismak av realitet.