Att komma ut ur fel garderob

Jag har kommit ut ur garderoben idag. På Europride. Som straight. Jag har suttit i en panel och pratat om vikten av att regeringen lyfter upp hbt-frågor och sexuella och reproduktiva rättigheter under ordförandeskapet i EU. Hur jag hamnade där är en lång historia. Men jag är totalhetero. Och under ungefär en och en halv timme upplevde jag hur det är att vara marginaliserad, den som är onormal, konstig; ja, undantaget.

Jag var definitivt den enda som inte var där för att försvara mitt livsval. Eller som inte förväntade sig expertutlåtanden av panelen. Däremot förväntades jag leverera sådana av alla andra. Och jag kände att varje ord om jag sa vändes ut och in och granskades. Jag var nära att snubbla på ord som transgender och sexual health status, och jag brottades mentalt ganska länge med LGBT innan jag liksom spottade ut det (prova att säga det på engelska, avslappnat och i normalfart i en mening som även innehåller orden discriminative action och subsidarity principle).

Jag upptäckte att när jag pratar i vanliga fall, inför folk som inte är extremt medvetna och pålästa om saker jag egentligen inte vet något om, och om saker som skapar mindre behov att vara politiskt korrekt, så är det lätt att slänga sig med termer eller framkalla ett skratt. Det kändes inte lägligt idag. Alltihop säkert i mitt huvud. Säkert inte en kotte som ens reflekterade över min sexualitet. Men mycket påtagligt.

Den som trodde att det alltid är fördelaktigt att vara vit, heterosexuell kvinna med hyfsad utbildningnivå har aldrig suttit i panel som Utböling. Jag kan rekommendera det. Det gav perspektiv.

Bakom varje kvinna står en annan kvinna

Vinet funkar. Eller så är det tröttheten. Eller min Frus lugnande ord, om att semesterlivet i Barcelona inte är det samma som vardagslivet i samma stad och att om en månad så blir vi sambor igen och om fyra är vi i Nicaragua. Lugnet har lagt sig.

Känslan av att vara jagad

Så fort jag sätter första foten på stockholmsk mark får jag lite ångest. Jag bor ju inte i Barcelona. Fan.

Det molar lite i maggropen, så där som om jag vore lite nervös. Fan, fan, fan. Det är detta som är min egentliga verklighet nu ju. Stockholm. Och då är det ändå 26 grader och underbart soligt. Och Europride i stan. Men jag är måttligt road.

En cigg och ett glas rödvin i köksfönstret så fort jag kommer hem (ja, jag vet, alkisvarning, särskilt efter fem dagar konstant påverkad av någonting). Men idag gör mig den välkända riten mig mest melankolisk. Varför flyttade jag hem? Svaret på frågan skänker mig ingen ro. Och jag som lovat mig själv högtidligt flera gånger det senaste halvåret att jag ska leva i nuet för en gångs skull, varje upplevelse ska jag suga på och riktigt göra till min. Just nu vill jag bara till nästa resa, till nästa borta-liv. Måste ha ett nytt projekt, säger mitt hjärta till min mage. Nej, svarar huvudet i magens ställe, nu ska vi bara vara här och inte omedelbart planera för nästa galenskap. Magen svarar med att dunka ut lite mer ångest. Fan.

Livskvalité i Barcelona

• sitta på en uteservering med tidningen och en krämig café con leche
• en iskall clara, öl med citronlemonad, och en cigg efter tre timmar på stranden
• IT-avdelningen
• strävt bubbel, och tapas som består av salt, kantabrisk ansjovis och stekt potatis med het sås - patatas bravas. Bara namnet: modiga potatisar!
• sommarrea
• Ginos italienska glass i Barceloneta, som smälter omedelbart och droppar överallt.
• lukten av kaffe och svart tobak
• att i sakta mak släpa sig runt stan, bakis, i sällskap av flickorna
• fruktbuffé i saluhallen Boquerían
• ljumma nätter
• croissanter med skinka och lagrad ost
• högtalarna på stranden om varnar för värmen och uppmuntrar strandbesökare att dricka vatten och undvika solen mitt på dagen, på typ sju språk.
• rom och cola med massa färskpressad lime och is

Panta mera

Jag rekommenderar absolut att återvinna älskare. Det är klart underskattat idag, tycker jag. Det är så otroligt lätt att falla in i ett par välkända armar, och jag vill nu slå ett slag för att återuppta en god vana. Men bara om man, när man gav upp honom förra gången, kände att det fanns mer sex att hämta förstås. Ibland har man ju synnerligen goda själ att avpolletera de stackarna.

H fanns där, i bakgrunden, på mitt gamla jobb. IT-avdelningen. Söt, men ganska avvisande och lite a parte. Lite av ett mysterium. Genast lite sexig bara för det, tyckte jag. Motsträvig.
En enkel framryckning och så var saken fixad. Skype är nämligen inte bara ett ypperligt sätt att ringa och chatta inom arbetsplatsen. Det är också ett ganska direkt och därmed mycket effektivt verktyg för att flörta på jobbet. Vi kom överens om att hänga någon dag.
Mycket trevligt.
Och jävligt trevligt var det sen, lite till och från, under min sista månad i Barcelona. Inklusive sex i ett förrådrum under arbetstid och hemligt hångel i hissen. Och det var hur enkelt som helst att kliva ner i hans säng i fredags igen. Det är helt otvunget, och vi hänger en del och har helt separerade liv ibland. Han vet dessutom vilka knappar han ska trycka på. Och det är praktiskt. Han vet vad som får mig att klicka, och det är så gött när det är högsommarsvettigt och opretentiöst sex är den bästa avslutningen på en salt dag på stranden. Återvinning är bra!

Det perfekta ögonblicket

Jag får ett rus, när jag sitter i taxin hem klockan sju på morgonen efter ytterligare en otrolig natt i Barcelona, och ser den nyligen uppgångna solen blända fram mellan fasaderna. Den varma gryningsfärgade vinden fläktar mig hårt i ansiktet och håret blåser bakåt. Jag är ganska full, lagom hög och adrenalinet pumpar i blodet. Jag har dansat så att håret var lika blött som om jag precis kommit ur duschen, och nu torkar håret i värmen av solen som redan börjat hetta upp den, för ett kort ögonblick, svalare luften.
Ruset varar hela vägen hem och upp i lägenheten. Jag vandrar runt i den knäpptysta lägenheten, där två utfestade pojkar redan sussar. Tystnaden är perfekt och jag upplever korta ögonblick av intensiv lycka, helt utan anledning. Jag rullar en porrito och somnar underbart.

Ur led är tiden

Nu går den så långsamt, tiden. Om en och en halv timme slutar jag. Om två timmar tar jag tåget till Nyköping. Tolv timmar efter det sitter jag på planet till Barcelona. Ytterligare sex timmar senare hoppas jag få försvinna in i famnen på någon som bara är snäll och fin och som suddar ut timmar och åter timmar med sitt fasta grepp och fingerfärdighet. Så om tiden kunde vara så vänlig att gå jävligt fort så att stunden kommer när den kan gå riktigt långsamt, så vore jag nöjd.

Och sedan blir det sand mellan tårna och i hårbotten och huden smakar så där salt. Lika god vem den än tillhör. Det är praktiskt. Man kan slicka på vem som helst som går förbi. Eller bli slickad.

Dagens citat

"En norrländsk älgtjur på 650 kilo är som en stor termos med dubbla fleecetröjor på sig. Om det är mer än -5 på vintern tycker älgen att det är för varmt. Är det mer än +15 på sommaren blir den värmestressad"
Dagens Nyheter

Att norrlänningar (och därmed älgar) är konstiga är kanske ingen nyhet. Men nu är det alltså bevisat. Älgen är min absoluta motsats i allt. Förutom de stora fötterna.

Cowboys och indianer

Största fördelen med att bli dumpad: handlingskraften som uppstår. Jag lägger mig inte ner och dör. Jag gnäller inte över att ge mig ut i de sälla jaktmarkerna på nytt. Jag och kvinnan i mitt liv bokar en resa till Nicaragua, Guatemala och Mexico i vinter. Fem veckor bland vulkaner, på bushållplatser, vid Stilla Havets rand. Rom, cigarrer, reggaeton. Grönögda, senigt muskulösa unga män med kanelfärgad solbränna. Tempelruiner. Kaffeodlingar, djungel och evighetlånga, svettiga och dammiga bussresor. Mygg. Frihet!

Barbie goes hijab

Nu finns en beslöjad Barbie-docka på marknaden. Hon har samma omöjliga figur, med svanhals, jättebröst, obefintlig midja och tändstickslår. Men hon har slöja och heltäckande kläder. Hon är älsklig skolfröken eller möjligtvis tandläkare, det sistnämnda ett högstatusyrke som inte konkurrerar med männens högstatusyrke Nr1; läkare. Hon har fina, ganska västerländska kläder när hon är hemma, och heltäckande svarta klädesplagg ovanpå när hon går ut. Hennes främsta accessoir är en hoprullbar bönematta och mini-Koran. Hon är dessutom en bråkdel så dyr som det amerikanska blonda flaggskeppet och därmed möjlig för många fler att köpa.

Hmmm. Är det bara jag som inte fattar hur bra den nya Barbie är? Sedlighet på utsidan och sexbomb undertill. Fromm och ett gott föredöme för unga flickor, säger marknadsförarna. Varför i hela fridens namn måste leksaker alltid förenkla och kategorisera? Varför kan inte den nya Barbien få vara oförutsägbar, full av motsättningar, splittrad, velig, aningen bulimisk, lat och osäker på vad hon vill åstadkomma i livet? Som folk.

Ett är säkert

Dricker ett glas vin och röker en cigg vid köksfönstret, medan jag lagar chilifajitas. Det gillar jag i allafall. Helt säkert.

Skapelsen

Jag är typ trettio och jag vet uppenbarligen ingenting om vad jag egentligen vill. Med nå't.

Efter tre dagar som dumpad var jag fortfarande så arg över karlns nesliga tilltag, att blotta tanken på att jag skulle kunna springa in i Honom på stan när jag är i Barcelona i nästa vecka fick mig att gnissla tänder. Men inte särskilt ledsen.
Efter fyra dagar spanade jag in värsta hetingen på festen som jag var på och tänkte att han nog var precis vad jag behöver. Alldeles nyseparerad med två små barn innebar dessutom att jag inte skulle behöva förhålla mig till honom på något annat sätt än det jag ville: att ta igen tre månaders avsaknad av hud.
Efter fem kändes det som att inget kunde ta ner mig på jorden igen. Öm i hela kroppen och alldeles skäggriven.
Idag trodde jag iallafall att Det Stora Suget skulle sätta in. Efter Honom. Kanske kryddat med lite dåligt samvete över att så snabbt ha marcherat över till det gröna gräset på andra sidan. Men nej, ingenting. En klädsam portion sorg åtminstone. Hallå? En enda pytteliten anledning att trycka i mig ett halvt kilo godis? Heh.

Och vad fan betyder det då? Har jag så skickligt konstruerat en kärlek, ett förhållande och en tro på den gemensamma framtiden att jag var beredd att lägga allt annat av intresse åt sidan tills vi kunde vara tillsammans igen? Det är ju skrämmande. Skulle jag kunna bli kär i vem som helst på det viset? Göran Persson? Knappast. Nelson Mandela? Nja, kanske inte omöjligt. Lite gammal. Men fantastisk karaktär och personlighet. Och kreddig.

I förlängningen betyder detta kanske att allt i mitt livsupplägg är inbillat? Jag kanske inte ens gillar godis? Egentligen. Jag kanske inte alls bryr mig om fattiga barn? Har skapat det. Jag kanske inte egentligen alls upprörs av att kvinnor fortfarande inte har samma lön som män för samma jobb? Bara nå't jag tror. Och då pratar vi ändå om sådant som jag tror mig veta att jag VERLIGEN är övertygad om. Det skulle definitivt förklara min splittring i frågor som träning och att sluta (fest)röka.

När jag var yngre tänkte jag alltid att om man någon gång skulle nå trettioårsstrecket, så skulle det åtminstone bli skönt att vara vuxen. Att veta saker. Typ vad man tycker är viktigt. Och vad man kan vara utan. Tji fick jag.

Lågfrekvenskrig för kärleken

Diplomati fungerar inte om det inte kan backas upp med hot om vapen, sägs det. Likadant är det med kärlek. Om föremålet för den ömma lågan inte svarar på erbjudanden om förhandlingar, kan det vara dags att skramla lite med vapnen. Det har min vän fått erfara.

Efter en första framryckning, som snarast kan liknas vid ett "strike and awe" och som skrämde fienden snarare än gav blodad tand, har hon fått retirera och omgruppera. Gräva skyttegrav och byta strategi. Nu för hon ett lågintensivt gerillakrig, som förhoppningvis ska utmynna inte bara i fredsförhandlingar utan också i ett livslångt avtal om gemensamma söndagar, evighetssamtal, kärleksfulla sms och restaurangbesök med levande ljus. Det är korta, snabba framryckningar som gäller, med erbjudan om ofarlig fika, för att sedan dra sig tillbaka och visa strupen. Helt Ofarlig Möjlighet kallas strategin. Med tålamod och viftande svans. Förhoppningvis börjar Lågan flamma även på andra sidan fronten. Då slår hon klorna i honom. Och släpper INTE. Ha!

Hittills har det gått sådär. Fronterna rör sig inte märkbart i någon riktning. Men skam den om ger sig. Vännen har bestämt sig för att inte acceptera nederlag, och hon bidar sin tid. Att kärlek och krig ligger så nära varannat är ett tröttsamt företag. Få revolutioner har verkat möjliga innan de redan varit ett faktum. Och krig, liksom kärlek, är det som för historien framåt.

Fast i nätet

Det är otroligt vad det går att få reda på saker om folk på nätet. Det gör mig upprymd en kort stund, när jag googlar på den söte fotografen från i lördags som jag tänkte kan få slicka mina sår. Tills jag hittar bloggen: "En liten blogg om mig, min flickvän och New York". Nu ligger jag dubbelvikt på golvet och vrider mig av skratt. Så lät det inte i lördags... Ett klick till och jag vet att han är 82:a (hmm), att han är född en torsdag, jag vet var var han bor, vart han gått i skolan.

Sedan blir jag lite osäker. Hur lätt är det att hitta mig? He. He. He. Vill inte veta. Börjar googla på alla andra söta killar jag kan komma på istället.

Håll farten för fan

Nu slår den senaste veckans dåliga sömn till med full kraft. Allt svajar. Det gör ont. Jag känner mig ensam, värdelös, meningslös. Ok, på med hörlurarna, skruva upp bruset. Inte böla över detta. Kom igen, kom igen, KOM IGEN DÅ!

Att stå emot känslan är som de sista femton minuterna på aerobicspasset: man vill bara slänga sig handlöst ner på plastmattan på golvet, blunda och höra hjärtslagen dåna i öronen medan svetten droppar från nästippen. Skita i att de femton välpumpade brudarna som kommer skuttande bakom en kommer att snubbla över min sälformade uppenbarelse där på golvet och vricka sina slanka vrister. Istället pressar man, lite till, lite till, lite till! Och så drösar man ihop i en hörna i omklädningsrummet en kvart senare istället, kippande efter luft, blå i ansiktet, och man tycker att man vunnit. Över vem?

Anfall är bästa försvar

Samtalet gick dåligt. Vi är inte tillsammans längre. Och jag har brutit kontakten, samt kräver pengarna tillbaka för hans resa till Stockholm i september som jag lagt ut för.

Blir bara trött på män som tar sig själva på så jävla stort allvar att de måste lida och må dåligt av att inte tycka tillräckligt mycket om - de kan ju testa att faktiskt tycka om den som inte tycker om dem. Då ser de att det är DET som gör ont.
Jag blev arg och trött på att höra det där dravlet igen, även om det var ett par sedan sist, och hade svårt att inte himla med ögonen in i webcameran. Sa Basta ganska snart, tryckte tillbaka med någon elakhet och sa sedan att ok, det har varit intressant att känna dig, lycka till då, ha det bra, hej, hej. Ilska och besvikelse sprutade ur öronen på mig när jag ringde min Fru och sa "förbered dig på en långresa i vinter, vi drar till Afrika eller nåt".
Men jag är inte så ledsen faktiskt, mer bestämd och övertygad om att jag inte pallar med en massa velande eller trams. Igår var det värre, och det kommer säkert att hinna bli det igen.

Men det var ju verkligen osäkert om detta skulle hålla och det gjorde det inte. Så: Sjas, sjas, du är inte värd det! Åker till Barcelona iallafall nästa fredag, men bor hos min fd älskare från IT-avdelningen istället, och blir milt omtyckt och lugnt uppskattad samt får precis så mycket sex som jag vill, och i övrigt solar jag och träffar mina tjejer. Semestern i september är jag sedan inte i fjällen och släpar på nåt jävla tält för att imponera, utan planerar min långresa till Mach Pichu eller Sydafrika eller Puerto Rico, och har vid det laget kommit betydligt längre i mitt faktiska hemmahörande i Stockholm än vad jag gjort hittills, eftersom jag lagt åtminstone hälften av all min energi på att ge näring till en distansrelation, som i ärlighetens namn var mer av ett projekt än en reell möjlighet.

Jag är nästan hög på den förorätt som det är att bli dumpad av en man som borde vara tacksam över att jag vill ha honom. Hoppas att den energi som ilskan ger mig håller i sig.

Det där med att gilla tvåsamhet

Jag jobbar hemifrån idag, kände inte för folk och piff och puff. I ärlighetens namn tänkte jag dessutom gå ner på mina klippor och sola någon timme. Måste ju underhålla solbrännan, nu tio dagar innan jag ska till Barcelona och träffa Mannen.

Vilket riskerar bli mindre kul, känns det som just nu. Tre månaders separation är för lång tid, och jag börjar misstänka att den unge mannen kanske inte pallar trycket. De senaste dagarna har han känt behov av att gå långa promenader ensam på stranden (drama queen, jag vet!) och vi ska prata om detta (vad det nu än är) ikväll. Visst, en sådan velig man kan man ju vara utan, jag vet. Men det vill man ju inte riktigt. Och man gillar ju att han är typen som känner behov av att fundera över huvudtaget.

Jag är ganska medveten om att en stor del i detta är mitt egos ständiga kamp för att alltid få det jag vill och för att alltid vinna. Tanken på att bli dumpad är så vidrig just mest för att jag hatar att "förlora", förmodligen en lika stark drift - eller till och med starkare - som de känslor jag har för Honom. Vi hann ju inte vara tillsammans tillräckligt mycket innan jag drog för att jag ens ska veta att det är han som är Han, och pallar han inte tre månader så pallar man ju inte ett år, än mindre ett liv. Så rent obejktivt tycker jag nästan att det får bli som det blir. Man dör ju inte av sån't här. Vi har till exempel inte hunnit tvinna ihop våra liv, våra familjer och vänner, så ett snabbt knips och så skulle han kunna bli ett bitterljuvt minne till.

Men så är det ju det där med att gilla tvåsamhet, att gilla att hänga med honom och att det inte är så ofta man hittar någon som man gillar att hänga med. Hade han bott här nära hade det ju varit lättare, då hade inget samtal stått på tapeten inför ikväll, det vet jag. Så man kanske ska sluta med distansförhållanden...? Ja, ja, man kan ju hålla på och vrida och vända på detta i all evinnerlighet. Trettio år gammal och samma inre monolog, det är ju hemskt roligt faktiskt! Och till historien hör att jag inte ens VET vad han vill prata om ikväll, och att allt var frid och fröjd fram tills för bara en vecka sedan. Så, fortsättning följer...