Jag tittar på Crash på SVT och jag blir lika rörd/berörd/upprörd varje gång. En sådan bra film! När låssmeden tar av sig sin osynliga skyddscape och knyter den om halsen på sin femåriga dotter, så att inte hon ska vara rädd för mörkret och all världens hemskheter, får ömheten i deras relation mig att tappa andan! Och när Matt Dillons rollperson kommer fram till den brinnande bilen och inser att den kvinnan som sitter fast inuti är samma kvinna som han skrämde livet ur bara någon kväll tidigare, och nu måste han få henne att lita på honom inom loppet av några minuter för att kunna rädda hennes liv. Så starkt! Ödets nycker, livets små grymheter och ögonblick av insikt som gör att jag känner att det ändå finns hopp. En kort stund.

Hårklyverier

Det är nog inte meningen att jag ska ha någon frisyr! För hur jävla svårt ska det vara att hitta en frisör i den här stan, som inte antingen tänker "åh, en blivande tant i trettioårsåldern - bara frisyren som saknas" eller "hon ser tuff ut, jag ger henne en sådan där häftig frisyr som jag aldrig vågat ha själv". Va??!! Trehundratrettio spänn fattigare klev jag ut från en salong med en sorts frisyr uppe på huvudet och en annan frisyr på sidorna. Lite som Björn Borg minus pannband. Och då var mina instruktioner ganska tydliga: att klippa topparna och formge mig lite. Som tur är så ska det regna hela helgen, så jag kan ha mössa på mig.

Dagens i-landsproblem

Nackdelen med att ha snygga killkompisar är att man inte kan ligga med dem. Och att andra tjejer kan ligga med dem, medan man själv måste låta bli. Ska man ligga med sina killkompisar så ska det helst vara för att man ska bli tillsammans med dem. Och det vill de sällan, eftersom vänskapen då riskerar att bli förstörd. Skulle man mot all förmodan ligga med en, kan man knappast ligga med någon annan i gänget vid något annat tillfälle. Det skulle bli konstigt då. Kompisarna pratar ju med varandra om sånt. Det gäller alltså att välja väl vem, om någon, som man ska förföra. Eller låta bli.

Lamm till helgen

Lammet har dykt upp igen, pigg och yster. Hade haft mycket att stå i. På frågan om vi skulle ses var jag tveksam, för jag hade kanske skaffat bättre valuta för pengarna på annat håll och visste inte om jag skulle orka engagera mig. Han blev besviken och sa att han hade trott att den som spar, han har. Det fick mig att skratta på första gången på flera dagar. Och eftersom ett gott skratt förlänger livet ska vi nog ses till helgen. Han är trots allt väldigt ullig och len. Och kelig.

Detta blir jättebra (rationaliserar hon)

Jag är på otroligt dåligt humör. Har väldigt vårt att titta på andra par som hånglar eller tittar kärleksfullt på varann, alternativt går/sitter/står omslingrade. Gäller även personer vars lycka är dem förunnad. Jag erkänner.

Mailar med Steve/Brandon. Korten på bordet och det är bra. Jag förnekar naturligtvis att det skulle knipa i hjärtetrakten. Vill honom väl och det är ju ingen lögn. Samtidigt är det intressant hur en strategi för överlevnad kommer till och blir till sanning för hur jag känner. I utbyte får jag komplimanger, ärlighet, förtroenden. Det är bra. Känns bra.

På detta vis fick jag bli lite förälskad (skönt att det fortfarande går), plockas ner på jorden igen (danande för karaktären) och uppföra mig vuxet och moget (vänskapsstimulerande).

Senare på kvällen pratade jag i telefon med både Tennisjävlaspelaren och Exexet. De tycker om mig båda två. Den kärlekstörstande bekräftelsejunkien i mig kunde då andas ut och somna.

Nykter en söndag

Tacka vet jag vänner som resolut men vänligt sticker hål på den där blåsan. Rycker av plåstret. Ger en omtänksam örfil så man skärper sig.

Brandon/Steve har såklart en hang-up på en fd flickvän. Bra, då är problemet med Ulan Bator löst. Och jag känner mig lika nykter som om jag stoppat huvudet i en tunna med isvatten.

Aaaarrrgggh!

Första tanken i mitt tonåriga huvud när jag vaknade i morse var att Brandon /Steve inte hört av sig på eget initiativ sedan i måndags (jag ringde honom i tisdags). Jag skrev ett mail till honom som jag skickade till min Fru, eftersom jag inte vill lägga en massa energi på att undra och jag är för ärlig för mitt eget bästa. Som tur var stoppade hon mig från att skicka det vidare till föremålet för min ömma låga. Så här är läget:

1. Jag undrar hela tiden när han ska höra av sig.
2. Jag stressar som fan när han inte gör det.
3. Två dagar utan kontakt känns som en evighet.

INTE LIKT MIG! Min Fru säger att det tyder på att jag är "typ kär" ihonom. Urtöntigt. Irriterande. Fanfanfan!

1. Vi känner knappt varann.
2. Han ska åka till typ Ulan Bator och typ aldrig komma tillbaka.
3. Så jävla fantastisk är han inte.

Varför gör jag så här??? Jag har inte brytt mig om en enda kotte på hundratals år. Det var skittrist men väldigt praktiskt. Skjut mig!

Telefonerbar

Förresten har jag nu telefon igen. Samma nummer.

En fet jävla slump som suger

Jaha, nu var man lixom förälskad i honom då. Varför ska det vara så? Det är inte rättvist. Jag känner mig som en obstinat tonåring som tjurar, över att mitt huvud aldrig kan samarbeta med mitt hjärta, som i sin tur aldrig kan göra den minsta omvärldsanalys innan saken är biff.

Var på bio och såg Vicky Christina Barcelona. Och blev omskakad av insikten att jag är precis halva både Vicky och Christina. Precis som Vicky störs jag av att min Plan inte uppför sig som jag planerat, men blir alldeles medryckt av det omöjliga i projektet och liiiider (visserligen bara lite). Samtidigt - och det är det som är så schizofrent - så har jag precis som Christina resignerat i min tro att den stora upplevelsen faktiskt skulle kunna vara beständig, jag är smått bitter över min värdelösa tajming och jag kommer med all säkerhet gå ut på andra sidan manegen och inte vara märkbart förändrad. Ett varv till i cirkeln. En upplevelse rikare men inte ett enda svar närmare pudelns kärna.

Det är så himla sällan som någon berör mig på mer än en punkt åt gången. Men det är som att de nödvändigtvis måste vara på väg ut ur mitt liv väldigt snart för att det ska kunna klicka. Och nej, det är inte för att jag inte vågar vara lycklig som jag väljer att tända min ömma låga enbart i omöjliga situationer. Det är bara en grym jävla slump. Som suger.

Bara sex och kärlek räknas

Så fantastiskt bra sex jag har haft på sistone. Det är en välsignelse. Jag är tacksam. För att jag är så grym på att ragga; jag vet inte vem jag annars ska tacka.

Jag blev mött på Centralstationen, när jag helt slutkörd efter en natt på moonshine och norrländskt studentliv anlände civilisationen igen. Han är verkligen en pojkvasker om man ser till looken, Brandon/Steve. Och till kroppspråket. Men han är utan tvekan en hel karl i sängen. Herregud. Om och om och om igen. Till slut var jag i upplösningstillstånd av lycka. Och då är jag ändå bortskämd. Han verkade väldigt nöjd också. Så fin och kärleksfull och hålla handen att man blir helt förvirrad. Jag är ovan, känner jag.

Naturligtvis ska han åka till världens ände vid årskiftet och kommer typ aldrig tillbaka igen. Så var det med det, liksom. Så vänja mig, hinner jag väl inte göra den här gången heller.

Jag lägger den här...

Förresten har jag tappat bort mobilen. Så jag nås på skype, frugans eller annans mobil, eller på mail.

Tjälknöl och annat typiskt

Tjugo timmar senare och Norrland är eventuellt min räddning. Jag kanske flyttar hit och vandrar i trollskogen och andas luften varje dag under resten av mitt liv.

Men det höll på att gå riktigt illa. I ett infall av hjälpsamhet stängde jag av ugnen igår kväll vid halv elvatiden. Det var förmodligen minnet av när Argentinaren i fyllan somnade på golvet framför ugnen, när den var full av pommes frites och hamburgare, varpå jag vaknade av att lägenheten var rökfylld, som fick mig att omedelbart reagera när jag såg att ugnslampan lyste.

Klockan halv åtta i morse far värdinnans mor huset runt och ropar desperat efter den jefvel som stängt av ugnen. He. He. He. Det var tjälknölen det. Jag vet ju inte vad en tjälknöl är (älgstek), och att den fått sitt namn av att den tillagas från fryst, långsamt, långsamt, över natten och på låg värme. Nu vet jag det. Jävla skåning tänkte väl de. Typiskt Norrland tänkte väl jag. För jag skämdes så jävla mycket.

Efter två och en halv timme i skog och längs grusvägar känns livet så förbannat vackert. Lingon och blåbär. Mina fötter har sviktat i mjuk mossa. Solen har värmt halva mitt ansikte. När jag blundar mot ljuset pulserar det rött på insidan av ögonlocken och mitt hjärta slår hårt, bestämt, regelbundet.

Ambivalent otrygg i Norrland

Jag är osalig i själen. Jag är i Norrland, ja, men jag tror inte att det beror på det. En skåning i Norrland blir lätt osalig. Himlen är så stor. Och horisonten är en bergskam med granar på. Min värdinna är full och sjunger Singstar i rummet intill. Jag avundas henne lite. Men jag är samtidigt glad att jag inte är packad. Jag har kollat igenom 157 bilder av Steve/Brandon på Facebook. Han ser så glad ut på alla bilder. Stark och nöjd. Han verkar medveten om att han är älskad. Inte av mig naturligtvis, men av alla de som omger honom i diverse fyllefoton och på vandring i Nepal (eller nåt). Gött ju. Man vill omge sig med sådana människor.

Jag är nog lätt manodepressiv. De senaste två veckorna har jag antingen kännt mig euforisk eller osalig och otrygg. Med bara en dags mellanrum. Det är ganska tröttsamt. Skulle vara praktiskt att bara vara neutral. Objektivt betrakta, tänka, tycka och sedan göra. Det gör jag aldrig. I Norrland blir det plötsligt tydligt. Måste vara granarna (ingen björn, varg eller älg så långt ögat når).

Fan, jag måste kanske läsa den där jävla boken med ambivalent otrygg eller vad det nu är. Men bara tanken på att mitt (tillfälligt) norrländska tungsinne skulle smetas på mina relationer gör mig irriterad. Full kanske inte skulle vara så tokigt iallafall. Särskilt nu, när Singstar urartar i ett vansinnigt crescendo på andra sidan väggen.

Raggbulimikern söker efter sockerkick

Inget hångel på dejt två heller. IT-konsulten är smart, intressant att prata med, klok, öppen, ser bra ut - rubbet. Men inga komplimanger, och knappt något flört. Då blir jag genast oengagerad, känner jag. Tänker att "äsch, det är nog inget där", och vill genast gå vidare. Ingen kick, ingen lust att fortsätta. Jag har verkligen inget tålamod. Vi tog en romantisk promenad i höstkvällen och det doftade av löv och nyklippt gräs och jord, natten var sammetslen och duggregnet inbjöd perfekt till att bli omhållen. Men icke. Han hade alla möjligheter att gå nära på den smala trottoaren. Men icke. Inte blev jag kysst i bilen heller. Jag skiter nog i det där. Jag är en sucker for romance. Och jag vill ha det nu!

I konkurrens med Brandon/Steves fina, underfundiga och flörtiga sms står sig IT-konsulten slätt. Han får mig att känna mig snygg, smart och sexig. Det är det jag vill!

Polyamorös får passa sig i luren

Det gäller att hålla tungan rätt i munnen när man är polyamorös. Det är inte att rekommendera att prata med två dejter i telefon direkt efter varandra. Jag hade ganska svårt att hålla isär vem jag hade sagt vad till, och särskilt när båda samtalen nådde och passerade 45-minutersstrecket. För att inte tala om vilken skillnad det är på konversationerna, när man går från romantiskt flams och trams blandat med en diskussion om det statsvetenskapliga termen governance med Steve/Brandon, till diskussioner om platta organisationer och bokföring med IT-konsulten. Den ene har precis avslutat studierna och den andre har tolv år på arbetsmarknaden på nacken.

Funderar på att göra det hela till ett experiment. Inleda med en liten baslinjestudie nu och sedan komparativ metod så länge det varar. Undrar om man får veta mer om männen, eller om mig?

Mycket män blir det

Beverly Hills-tema på inflyttningsfest är kanske det mest genialiska som någonsin gjorts. Till och med hemgjord peach pie serverades. Jag var naturligtvis Valerie Malone, från den sena perioden när hon är nattklubbsägare på Peach Pit After Dark, i slinkigt svart fodral, höga klackar, uppborstad frisyr med sidbena, och stay-ups med röda sidenrosetter i resåren. Och självklart fick jag ligga. Visserligen med Brandon (mitt alter egos kusin, för de som inte är helt insatta). Men det kändes helt rätt att snälla snyggokillen med mintgrön skjorta knäppt upp i halsen och kavaj med axelvaddar skulle gå hem med kvällens slampigaste vamp. Och jag blev mycket väl omhändertagen.

För övrigt var stalkern definitivt en stalker. Lunchdejten var trevlig men han är ABSOLUT inte min typ (jag erkänner: jag har aldrig tänt på typen Servitör-på-Indisk-restaurang). Trots från min sida ganska tydliga signaler (jag backade när han försökte klappa mig på armen) kom första messet tio minuter efter att vi skiljts åt, tätt följt av både telefonsamtal och ytterligare mess i vilket han krävde olika svar. Inte bra. Jag blev tvungen att köpa nya skor för att kanalisera stressen. Och skicka ett ring-mig-aldrig-mer mess på kvällen.

Däremot en väldigt trevlig dejt igår kväll. Hoppas på fortsättning...

Varken bu eller bä från lamm

Har förresten inte hört ett bä från Lammet sedan jag förklarade att när man är 31 så är plötsligt inte abort alltid ett självklart val längre.

Hur angelägen är för angelägen?

Ny Spraydate på gång. Med Stalkervarning. Sympatiskt meddelande i inboxen väckte mitt intresse. Önskan om mobilnummer bemöttes med min specialskapade msn-för-spraydate-adress. Sjukt trevligt chattande. Han fick mobilnumret. Ringde. Vi pratade i en halvtimme. Vi la på. Han ringde igen. Vi la på. En och en halv timme senare ringde han igen. Vi pratade och la sen på. Mess med önskan om mer samtal på kvällen. När jag inte svarade ringde han. Jag tänkte Lägg av! och svarade inte. Han messade och sa att om jag hade ringt så hade han inte svarat för att han pratade med sin mamma i telefon. Jag svarade inte. Han ringde igen. Men trots den något udda intensiteten, med svenska mått mätt iallafall, så pratade vi till klockan 01 för han var så jävla trevlig.

Hade fått sms med Godmorgon solstråle klockan 08.38. Han ringde klockan 10. Och klockan 12. Man blir helt jävla matt och ganska förvirrad och får lite snigelkänning. Men sen är han så himla trevlig så jag gick med på en lunchdejt. Vet inte hur bra eller dåligt det var ännu. Fortsättning följer...

Vem ska trösta lilla knyttet?

Skallrande hosta. Febersvett. Öronsus. Kan inte koncentera mig på boken. Somnar. Vaknar och fryser. Känner mig matt. Och pytteliten och helt ensam.

Lent lamm låter livet leka

Helt oväntat visar det sig att det GÅR att ha okomplicerade förhållanden med män!

Lammet är en sådan man. Vi har nu umgåtts i en månad. Och det är helt otvunget! Ibland träffas vi varannan dag, och ibland en eller två gånger i veckan. Vi äter mat, badar, pratar, skrattar och har spännande, skojigt, sensuellt sex. Sover hopslingrade. Till och med pussar varandra farväl på tunnelbanan. I lördags natt var jag med honom och hans kompisar på efterfest på svartklubb och dansade i timmar till pumpande housemusik i en olaglig lagerlokal söder om Söder. Och det är så enkelt!

Inga krav. Inget behov av att definiera något. Ingen rädsla för närhet. Inget limmande heller.

Han är totalt prestigelös. Oprententiös. Bryr sig inte om vad folk kanske tycker eller tror. Han är trygg i sig själv. Därav förmodligen det totala ointresset för frågor som att man inte kan ha för korta byxor på sig på dejt. Det är fantastiskt befriande. Jag har hur mycket som helst att lära av en 24-åring.

Vik hädan, vego!

Den serbiske kocken Ljubomir Erovic har lanserat vad som förmodligen är världens första kokbok som helt och hållet handlar om olika recept på det som handjur har två av, men som honorna inga har.
"The Testicle Cookbook - Cooking With Balls" heter den, och finns att ladda ner som e-bok på engelska på sajten yudu.com. Där kan man lära sig laga allt från testiklar med bourgignon-sås till Erovics egen testikelpizza."Det är italiensk pizza med serbiska ballar", säger Ljubomir Erovic till Ananova, och berättar att man kan äta denna kroppsdel från alla djur – men inte människor, tillägger han för säkerhets skull.
Ljubomir Erovic anses som en världsledande auktoritet på området efter att ha hållit på med denna minst sagt udda nisch i 20 år, och arrangerar varje år VM i testikelmatlagning i Serbien. Och som om det inte skulle vara nog med att han nu alltså skrivit en bok om saken, ingår där även instruktionsfilmer som till exempel visar hur han drar skinnet av råvarorna ifråga och skär upp dem till angenäm storlek och smak.
Tja, kött som kött kanske, men plötsligt blev komule, grisfötter och tunga riktigt aptitliga i jämförelse.

He-he-he-helg...

Det är lätt hänt att man glömmer att alla har dåliga dagar på jobbet. Idag har jag sett tecken på att minst två av mina chefer känner precis som jag gjorde igår. Alla springer som yra hönor och inser inte att om vi planerat tillsammans vem som ska göra vad och när, så hade det rått ett koncentrerat lugn på min arbetsplats just nu.

Herregud, vad skönt att det är helg om en timme! Och snacka om att jag ska ge säcken vad den tål på träningen idag!

Jag hatar managementskiten!

Jag ångrar att jag över huvud taget försökte vara duktig på jobbet. Nu molar huvudvärken och min upplevelse av omgivningens förväntningar gör att jag inte kan leverera någonting alls. Jag stirrar tomt in i datorskärmen. Varje kvart, halvtimme och timme måste tidrapporteras och max två timmar om dagen får vara tid som inte går att fakturera. Har du en gång framstått som driftig och självgående får du bära det oket för evigt. Nu får jag inga ordetliga genomgångar, utan uppgifter i stil med "kan inte du slänga ihop ett erbjudande till kunden, bara?". Va??? Nej, det kan jag inte. Jag kan absolut inte det. Inte mycket annat heller. Nu har ögonblicket kommit när jag avslöjas. De kommer att ångra att de befordrade mig. Anställde mig. Lärde känna mig. Allt. Jag vill gå hem och ligga under en filt och kedjeröka.

Spendera mera, eller krevera!

Krisen är här! Bankerna går under. Allt faller, kurser, räntor och krediter. En kompis polare är chef på banken Morgan Stanley i London och hans tips i galopperande finanskris är att ta ut alla pengar som man har på banken, sälja alla fonder och aktier och stoppa pengarna i madrassen eller köpa saker för dem. Det sistnämnda lät ju kul. Själv ska jag spendera min sista dollar i Centralamerika någon gång kring den 13 januari, tänkte jag. På rom eller cigarrer förmodligen. Eller på ett par vackra ögon. I madrassen lär de inte göra mycket nytta, mer än orsaka knölar. Och sedlar luktar inte gott. Att tänka sig det, plus sovfukt och kanske lite sexuella förbindelser på det - det blir inte bra!

Lammet är också väldigt insatt i internationella finansfrågor (oväntat, ja!) och han rekommenderar att man köper guld för pengarna. Jag älskar denna nya flärdfullhet, som verkar vara tätt besläktad med Börspanik, Aktiechock och Marknaden, tre nya bekantskaper som vägrar lämna min sida när jag hänger över tidningen till frukost. Vad kommer härnäst? Hur långt kommer det att gå? Är minkpälsen på väg tillbaka?