Guatemala, the uncut version

Frun har nu haft de flesta akommor som finns i Centralamerika, och idag tillbringade vi formiddagen pa flashigt sjukhus, dar hudkliniken som vi skulle besoka delade doktor och lokal med skonhetsoperationerna. Frun och jag gissade friskt vilka som skulle in och botoxa sig och vilka som hade eksem (som Frun). Till slut kom elegantaste damen ut med sin vaninna, och hon hade stora plaster klistrade langs alla fd. linjer i ansiktet, linjer som nu var ett minne blott. Pa TV:n ovanfor oss visades en TV-sapa om en plastikkirurg och hans familj, som overtygade sin gamle far att botoxa sig, och som fick alla de snyggaste brudarna (kirurgen alltsa, inte den gamle fadern).

Det visade sig att fruns prickar, som spridit sig till en fjardedel av henne nu, kom sig av nagot som man i varsta fall kan svullna upp i hela kroppen av, inklusive lappar och ogon (botoxeffekt alltsa) sa fragan ar hur mycket action det blir for henne nar hon aterforenas med sin kille i Mexico. Men det var inget farligt, sa doktorn. Vi akte vidare, och atta timmar senare har Frun turistmage (koleravaccin, till trots). Sjalv ar jag hopplost forstoppad och ser ut som om jag vore i fjarde manaden.

Som tur ar, ar piel canela betydligt mer maya har, och jag foredrar kanel.

Antligen rytm

Assa, jag ar bara sa lycklig! Solbrand, trott och lite bakis, efter den forsta klubbraden i Centralamerika. Romen flodade, och Frun kunde plotsligt prata nastan obehindrad spanska, och vi dansade och dansade och drack och dansade. Men jag hade glomt att jag faktiskt oftare an inte ar huvudet langre an mina danspartners. Och att Birkenstock visserligen funkar aven for reggaetón, men ar lite klumpigare an de sma sandaletter (hm, visserligen storlek 41) som man kor med hemma.

Det var visserligen lite glest mellan reggaetónlatarna, och marimbaorkestern blev lite trottsam under del tre av sitt gig (de kor en sju latar och sedan tar de paus varpa DJ:n kor loss). Raggfaktorn var dessutom sadar. Jag funderade till och med pa att atervinna alskare igen - jag har ju ett par att valja mellan har i Estelí. Men jag gjorde inte det. Jag var tillrackligt nojd och hog pa livet anda. Och damppojken skriver langa, verbala, lagmalt vackra mejl.

Tantvarning i djungeln

Innan jag vet ordet av kommer jag att ha forvandlats till en san dar snusktant som man tycker ar patetisk i barer. Du vet, som den dar vannen till din pappa, som ar typ sextio, och som var snygg nar han var ung, och tror att kvinnor i tjugogfemarsaldern uppskattar att han vander sig om efter dem pa stan, medan de i sjalva verket tanker "javla gubbe, ga och do!". Fast tant.

Nu ar jag i Nicaragua, i piel canela-land, och de ar ju gudomliga, de sma liven! Finmejslade drag, langa ogonfransar och kaffebruna ogon, lagom sackiga jeans och lagom slanka, lagom muskulosa armar och breda axlar som sticker fram ur linnen. Och kanelfargad, slat, len (av erfarenhet) o sa len hud. Nar Frun och jag ligger pa stranden sa kommer en piel canela ridande barbacka pa sin hast, hoppar av, gor lite armhavningar och kastar sig i vagorna. En annan borjar blygt prata pa bussen, ler, fragar nyfiket om vi sjalva betalar vara utgifter nar vi reser Centralamerika runt och hur det i sa fall gar runt. En tredje bar en 50-kilos sack med kaffebonor pa ryggen, och svetten glanser sig pa underarmarna nar han gar forbi. Han rakar dessutom ha grona ogon, ser jag, nar hans blick moter min en sekund. Alltsa, jag vill bara ata upp dom! Slicka pa dem. Stoppa dem i fickan och ta fram nar jag vill titta pa nagon fint!

Dessvarre ar jag tva ar aldre an nar jag var har sist. De som ar under tjugo AR inte lovligt byte for mig langre. Och da gar en hel del av sockertopparna bort, tyvarr. Nar Nicas blivit trettiofem blir de feta, lata och far daliga tander. Det ar sa orattvist!

Nicaragua och ljuvt jetlag

Nicaragua ar sig sjalv. Sammetslena natter, sammetsogda man. Vi klev ut fran flygplatsen med benen monstrade av stodstrumporna (ar man en kulturtant, sa ar man) och aningen rufsiga, och det stod snart klart att jag inte hade tappat stinget helt, utan prutade ner taxipriset till halva. Dessforinnan hade jag med hog rost fragat flygvardinnan om det bara ar storleken som raknas och hon hade himlat med ogonen och sagt att ja, dessvarre verkar det vara sa. Da pratade jag visserligen om storleken pa de kosmetikaforpackningar man kan ta igenom den amerikanska tullen utan att vara tvungen att checka in dem, men det verkade inte de medresenarer som horde min fraga forsta. Frun brot ut i stort fnitter och det gjorde inte saken battre. Men nu sitter vi solkyssta, efter en dag vid vulkan Masayas kraterkant, och forsoker halla oss vakna sa att vi kan fa ratt pa dygnet. Och livet kanns forbannat javla bra!

Mitt livs resa

Nu börjar äventyret!
Om fem timmar hämtar taxin mig och Frun och det bär av via Arlanda, Köpenhamn och Atlanta, till Nicaragua, Guatemala och Mexico. Jag kan knappt tro att ögonblicket är här, efter så många månaders väntan. Det ska bli alldeles underbart, att visa frugan alla mina favvoställen och upptäcka nya tillsammans. Sol.

Efter en sagolik fredagsnatt och större delen av veckan i armarna på Damppojken känns det kärlek. Jag känner mig alldeles bortkollrad, och han är det definitivt. Han är precis det jag varit övertygad om inte skulle finnas i kalla Sverige, eller i kalla stockholmare kanske snarare. Han brinner, glöder, lever! Och han är så fantastiskt öm och kärleksfull. Och social, vilket är ett underbart trendbrott efter alla antisociala sär jag har hängt ihop med.

I natt sa han det ofattbara: att jag är kvinnan han letat efter i fem år och att han vill ha barn med mig! Jag höll på att trilla ur sängen! Men mitt hjärta flög! Det kan ju vara ett uttryck för hans ADHD, denna intensitet. Men det skiter jag i. För det känns så jävla bra!

Konsten att gå på slak lina

Damppojken visade tecken på mycket stor generositet igår kväll:

- Du, en sak som jag tänkt på och som är lite jobbigt att säga men jag säger det ändå och jag vill inte att du svarar varken ja eller nej...
- Ja?
- När du är i Nicaragua..
- Ja?
- Det som händer i Nicaragua stannar i Nicaragua. Alltså, det är ju Nicaragua liksom. Och ja, jag vill bara att du ska veta att jag tycker att det är okej, men jag vill inte veta om det bara.

Vad svarar man på det?! Varken ja eller nej, definitivt. Men det är ganska stort.

Anti allt

Jag vill absolut inte jobba mer. Jag vill att min semester ska ha börjat. Jag vill vara klar med all projektledning, ekonomi och planering. Jag vill ligga framför TVn och glo. Jag vill provpacka. jag vill hångla med damppojken och försvinna från världen för att vi ser varann så djupt i ögonen att inget annat existerar. Jag vill shoppa. Jag vill INTE jobba!

Mi mama me mima

Mamma lyckades krama mig så hårt, och se så bekymrad ut när jag lämnade föräldrahemmet igårkväll, att det kändes som att vi aldrig mer skulle ses. Hon hatar numera Guatemala med en intensitet som får USA:s förhållande till Usama bin Laden att framstå som århundrades kärlekshistoria. Hon skickar pressklipp om olösta kvinnomord. Hon pratar om mig i tredje person, och med ett ansiktsuttryck som ger olust en helt ny betydelse, när grannarna hör sig för om hur vi ska fira jul. Och hon muttrar "Guatemaaaala, jag fattar det inte" med låg röst när hon tror att ingen hör henne.


I nästa ögonblick berättar hon sedan entusiastiskt om hur det var att inte kunna gå till uttagsautomaten utan beväpnad vakt när hon och min styvpappa var i Sydafrika. Och ser inte orimligheten i det.


Jag blir tokig! Jag kan inte tycka att det är gulligt med denna moderliga omtanke. Särskilt som det är tredje gången jag åker till Centralamerika. Hur är det ens möjligt att få omtanke att framstå som en personlig förolämpning

Flisan i mitt hjärta

Min guddotter är kanske det vackraste barn som finns! Hon är ett framtida kap, den saken är säker:
1. Söt som socker
2. Nära till skratt
3. Opretentiös
4. Begåvad (hon följer mig med blicken)
5. Kurvor på de rätta ställena

Henne ska jag ansvara för i hennes föräldrars frånfälle. Huga! Och jag ska ansvara för att hon blir varken bortklemad eller omedveten om hur världen fungerar i föräldrarnas närvaro. Hon ska kunna komma till mig när föräldrarna inte fattar någonting. Vi ska bryta mot regler. Hos mig ska hon få dricka sherry och läsa Jackie Collins-böcker om hon vill. Vi ska äta godis mitt i veckan. Jag ska lära henne cykla. Och flörta.

En glimt av verkligheten

- Om man bara skulle råka stå där i vägen, när du ska hemåt, kan man inte få kyssa dig då innan du drar till Skåne över helgen?
- Jo.

Så jag hoppade av t-banan någonstans mitt på röda linjen och blev kysst, innan jag åkte hem för att hämta min packning. Och fick se honom med dampen påslagen. Otroligt i farten! Jag blev alldeles matt. Men kysst.

Motorväg eller avtagsväg?

Undrar vad det är som gör att man med vissa relationer bara VET. DIREKT. Att detta är en relation från första kyssen. Medan man med andra relationer inte har en jävla ANING. ALLS. Förrän efter väldigt länge. Det fanns något i hans blick. Som gjorde mig näsan generad (kors i taket).

Damppojken är en gangster. Eller förre detta. Har haft sin beskärda del av trubbel och strul. Orsakat en hel del. Menar att han självmedicinerat sin ADHD. Att han nu har slutat med det. Det vet man ju inte förrän man hängt ett tag. Men han är ett under av ömhet, vänlighet och kärleksfullhet. Min Fru är skeptisk. Själv är jag som i en dimma. Prestationsprinsessan och Syster Duktig i mig blir alldeles pirriga av tanken på att bryta mot konventionerna och att ge mig in i ett äventyr. Men jag vet av erfarenhet att de vill kliva av karusellen igen om det snurrar för fort och för länge. Ska man då kliva på alls?

Diagnos: damp

Han var väldigt hungrig, damppojken. Och han är väldigt fin.

Så nu kan man sammanfatta familjeförhållandena i lägenheten som min Fru nyss gjorde:

"Vilken samling: en muppig (Ekorren, för oinsatta läs på http://lovelyn.blogg.se/), en töntig (Lillasyrrans kille skulle verkligen må bra av att hotta upp sig) och en dampig.

Nu ska jag bjuda damppojken på middag. Han måste ju äta, stackaren...

Vill ha

Jag har definitivt en grej för fel killar. Illegala invandrare, killar med lite för stor fäbless för gräs eller asociala typer med större IQ än EQ. Igår drack jag vin med en kille som har damp. Eller ADHD, heter det ju. Han är totalt oregerlig, stimmig, kan inte behålla jobb och hamnar alltid i konflikter. Han är världens finaste, såklart, bara trasig och skör och lagom missanpassad eftersom ADHD inte fanns när vi växte upp och det har hunnit gå fel på de flesta plan redan. Mitt hjärta börjar genast klappa och jag vill ta hand om honom och vara den stabila punkten som han stimmar runt. Såklart med förhoppningen att behovet av att stimma ska avta och jag ska ha Räddat honom. Han skulle inte säga nej, det vet jag.

Villebrådet är breddat men inte brädat

Fick min första reality check på Spraydate när jag upptäckte att jag flörtar med en kille som jag redan träffat i verkligheten. Vi är medlemmar i samma förening.

Slutsatser:
1. Om man inte passar sig kan man bli kär i en släkting utan att veta om det.
2. Det finns en spraydatare i oss alla.
3. Det håller inte att testa ett delvis annat alter ego på Spaydate än i verkligheten, ens för att se om det går bättre än att vara bara jag. Avslöjandet lurar bakom nästa hörn.
4. Våga Vara Villebråd har fått en än vidare betydelse: Våga Bli Avslöjad som Desperat och Ensam. Som tur är avslöjar ju avslöjaren sig som lika Desperat och Ensam. Ha!

Inte helt avpolleterad

När man minst anar det dyker de avlagda spraydaterna upp i ens liv igen. IT-konsulten vill träffas på söndag. Eller lördag eller när jag vill. Han är fortfarande inte särskilt rivig. Men okej då.

Att ta med Frun hem

Jag är så uppspelt över vår resa, Fru! Idag har poletten fallit ner och jag vet inte vad jag ska ta mig till för att överleva de närmaste tre veckorna innan vi verkligen kan gräva i den där urholkade ananasen!

Jag vill känna solen kittla mina ögonfransar på morgonen, väckas av dunkande reggaeton och tuppar som gal klockan sex på morgonen, känna dammet i näsan och svetten i nacken, slicka saltet av de friterade bananskivorna och sedan doppa dem i rinnig äggula. Jag vill välja mellan tjugo sorters fäsrkpressad fruktjuice, köpa plastpåsar fulla med mango för fem spänn och sedan reta mig på mangotrådarna som fastnat mellan tänderna. Jag vill trängas på svettiga plastsäten i kycklingbussen medan jag lyssnar på nacatamal-försäljarens övertygande försök att prångla på oss nylagade nacas inrullade i bananblad medan hennes extremt underåriga son säljer tuggummin och vindruvor på andra sidan mittgången. Jag vill ha hjärtat i halsgropen när busschauffören med dödsförakt i blicken kör om en långtradare i nerförsbacke precis innan en kurva medan biljettrivaren hänger ut genom den öppna bussdörren och tutar ihållande på något kjoltyg som skymtat till i vägrenen (blev hon överkörd? undrar man skräckslaget). Jag vill rida westernridning till kafferosteriet och sitta där och skölja ner tjocka guirilas med salt ost på med bittert svart kaffe medan smutsiga barn leker i gatudammet. Jag vill plocka vilda orkidéer.

Och allt detta med dig, Fru. Du ska få se mitt andra land, känna dofterna, hållas vaken av myggen, duscha i kallvatten och treva dig ut till dasset i mörkret för strömmen har gått igen. Äntligen!

Nästan perfekta människor

Vuxenpoäng på min helg. Och livskvalitépoäng.

När regnet lättade i fredags var mamma och jag i skogen med hundarna i flera timmar, och sedan var ribban satt. Så både lördag och söndag kämpade jag mig igenom stormbyar på den österlenska slätten, alternativt i raggsockar och gummistövlar längs en vindpinad strand. I sällskap av fem fantastiska kvinnor och en gatukorsning till jycke. Vi åt mycket mat också - brantevikssill och varmrökt lax från fiskeriet nedanför Ale Stenar. Drack oförsvarliga mängder vin och en hel del snaps.

Dessa kvinnor är imponerande. De är starka. De gör karriär. De är snygga, på det där naturliga och hälsosamma sättet. De bjuder på sig själv och på andra. De seglar och åker skidor och berättar halsbrytande historier om pistörer i Alperna. Och nu ska de gifta sig med sina livs stora kärlekar.

Först blir man alldeles matt av all framgång och orkar knappt lyfta glaset för att skåla, för att de är så perfekta. Men sedan visar det sig att den ena har en hjärntumör som visserligen inte växer, men ändå... Och en efter en ploppar historierna upp. De är människor. Nästan perfekta. Men människor.

Öppna landskap och söder om landsvägen

Naturligtvis regnar det i mitt älskade Skåne. Och jag förvånas över att jag skrev mitt älskade Skåne. Var kommer denna lokalpatriotism ifrån? Sedan jag flyttade till Stockholm är den omutlig och högljudd. Jag börjar om.

Naturligtvis regnar det i Skåne. Nattåget, som inte var någon hit eftersom tre tanter envisades med att gå upp för att kissa flera gånger under natten och för att det var så jävla kallt i sängen längt upp under kupétaket, tuffade in på perrongen i duggregn. Duggregnet fick upp farten är och är nu ett ihärdigt, klassiskt skånskt pissregn. Jag sitter i mammas kök med en hund på fötterna och en annan brevid mig, jag hör familjen pyssla på ovanvåningen och regnet trumma mot rutorna. Kaffet är svart och starkt. Jag andas ut, hela vägen.

I eftermiddag tar jag tåget till Ystad och ska tillbringa helgen hos min vän Hermès, på hennes föräldrars lantställe på Österlen, med flickor, förtroenden och bag-in-box. Det betyder att halva november har gått. Och det innebär i sin tur att det bara är tre veckor kvar tills jag och Frun åker på vår sexveckors odyssé genom Centralamerika. Tanken på drinkar i urholkade ananasar och fötterna i sandaler medan blicken vandrar över piel canela och möter mörka, glittriga ögon känns ganska lockande en gråregnig fredag som denna.

Lite vanlig värme för fan!

Varför är 80 procent av Sveriges jävla befolkning så oengerad? Varför kan man inte bjuda på ett leende, en trevlighet, en flört? Varför måste folk i det här jävla landet spela så oberörda, så svåråtkomliga, så coola och snajsigt upptagna? När fan ska det bli ute att vara kall, så lite vanlig människokärlek kan bli hett?

Den öronbedövande tystnaden

Bekräftelsejunkien i mig softar - Journalisten har duktigt hört av sig och sagt snälla saker. Inte direkt flörtiga (lite trist) men bekräftande, och han har dessutom kommit ihåg flera viktiga saker som vi pratade om på dejten och knutit tillbaka an till dem i andra samtal. Han berättar även personliga saker.

Raggbulimikern i mig håller tyst - jag känner inget behov av att ragga upp någon bara för att se att jag kan. Jag har avfärdat Lammet så många gånger att det skulle förvåna mig om han ringer fler gånger och jag känner ingen lust att dricka mig snygg och lägra en ny förmåga.

Förhållandeslampan i mig bidar sin tid. Förnuftet i mig har talat slampan tillrätta och jag känner ingen brådska att bli tillsammans med någon annan än Frun.

Super woman njuter av semestern. Jag arbetar utan att stressa, effektivt och en sak i sänder, jag inser mina begränsningar och säger nej till nya projekt på jobbet. Jag erkänner för Journalisten att jag har ett pyttelitet bekräftelsebehov och har även berättat att jag är en människa som ibland gråter. Han tog emot de nyheterna utan förvåning.

Det är nästan lite för lugnt. Är det lugnet före stormen? Hallå? Eko. Eko. Eko

Ny omgång av kärlekslotteriet

Ny omgång av "varför föreslår han inte att vi ska ses igen - han sa ju att han inte spelar spel och att han vill att det ska vara okomplicerat - och jag skickade ju ett mess i lördags kväll och sa att det var en himla trevlig eftermiddag - och varför var då svaret så intetsägande - och ska jag föreslå något - men han sa också att han inte har lätt att bli kär och vill hinna uppleva saker i lugn och ro - men då är det väl lika bra att vi sätter igång och upplever? - fast inte stressa - jag vet ju inte ens om jag är så himla intresserad själv - men då måste man ju umgås så man kan komma fram till det - om han vill det varför föreslår han inte att vi ska ses igen?"

Det slår aldrig fel! Man vill alltid att de ska vilja ha en, träffa en och bli kär i en. Oavsett om man vill det med dem.

Apropå att gråta

http://www.youtube.com/watch?v=i4nsI02gnUk

Att hänga upp sig på rätt karl

Alldeles för många intelligenta, vackra, omtänksamma, roliga och intressanta kvinnor i min värld går runt med hang ups på killar som verkligen inte är SÅ himla speciella. Visst, en och annan är väl upphängd på ett riktigt kap. Men de flesta är antingen ganska töntiga, ganska ego, ganska upptagna eller bara inte intresserade. Men man går inte vidare. Varför är det så? Och varför får kvinnor med ovan nämnda epitet överhuvudtaget hang ups på killar av nyss nämnda kaliber - inklusive undertecknad?! Det är dessvärre en varningssignal för att vi iallafall inte alltid agerar särskilt intelligent. Eller ens med självbevarelsedrift.

Journalisten är intressant. Väldigt allmänbildad. Ställer bra frågor, och följdfrågor på det. Pratar mycket. Är rolig. Ironisk. Men lite slafsig. Slackerstil, men inte på det där snyggt kombinerade slackersättet. Rock men inga handskar eller halsduk till. Det ser ut som att man glömt hälften av kläderna hemma faktiskt. Och så avskyr han tjejer som röker (och det gör ju inte jag så det är ju bra. Host.) Och han är inte äventyrlig, säger han själv. Det däremot, kan vara ett problem.

FF

Jag har FF. Frufritt. Hon är inbjuden att träffa nya pojkvännens föräldrar. Allvarliga grejer, som jag självklart stödjer. Och i kväll har jag till och med Familjefritt - Lillasyrran är ute på galej också. Så jag äter TV dinner och planerar att vara utvilad, fräsch och bländande på min dejt imorgon. En kaotisk vecka slutade trots allt på topp med storleverans på jobbet och chefen som sa att jag var en drömrekrytering. Och imogon tillbringar jag ett par timmar promenerandes med en ironisk journalist.

Yster syster vänder dyster till lyster

Det är en angenäm överaskning när Lillasyrran tar kommandot och blir storasyrra. Igår ringde hon och undrade om jag gråtit idag. När svaret var nej, lät hon lättad. Frågade när jag skulle sluta och om jag ville fika. Sedan transporterade hon kärleksfullt runt mig i stan, och jag kände hur bräckligheten läkte och hur mysigt det var. Hela familjen var förövrigt samlad framför teven senare på kvällen. Vi tycker om varandra. Frun och jag konstaterade att vi är gamla, för vi känner knappt igen några artister på MTV Music Awards. Lillasyrran himlade med ögonen.

Super woman tar semester

Då har jag storgråtit på jobbet också. Så nu har jag lättat på trycket både privat och professionellt. Är nivåerna utjämnade nu, så att man kan få lite lugn och ro, månne? Jag har hängt super woman-dräkten ganska lång in i garderoben, och där ska den få hänga ett tag. Den är för tung.

Guldlock vägrar Kitty i Big Brother

Lockarna gick inte att rädda. Frisörska-jävelns chef såg först förvånad ut, sedan bekymrad, när han kände igenom cocker spaniellockarna som blivit till spröd sockervadd och som nu ramade in mitt ansikte som ett boxningshuvudskydd. Jag hade gått tillbaka till brottsplatsen, med hopp om frälsning. Jag kände djup ångest. Frisörbossen försökte klippa om håret med det var hopplöst. Frisyren var död.

Nu är jag korthårig igen. Lite Robyn, lite Audrey Hepburn - inbillar jag mig i allafall. Jag har redan postat ett kuvert med en död kanariefågel i, till frisörska-jäveln.

Jag erkänner, men jag hatar det

Stackars Lammet, han får verkligen klä skott för att Brandon/Steve, helt utan intention och väldigt överraskande även för mig, smälte mitt hjärta till en liten pöl. Lammet får fräna kommentarer och ogina diss till sin mobil, och den stackaren har ingen aning om varför. Men jag orkar inte vara villebråd just nu! Som en mycket klok vän sa: man kan inte vara super woman hela tiden. Ibland måste man klä sig civilt också.

Jag måste väl erkänna att jag är liten också. Det händer att jag sänker garden. Och att jag då får en snyting. Tappar andan. Och behöver skydda huvudet ett tag medan man tänker om, läser motståndaren och hittar boxningsställning igen. Jag hatar att göra saker som jag inte är bäst på. Undviker det oftast helt och hållet. Att bli förälskad i någon som inte är det tillbaka känns som en jävla miss. Harmen bränner i nervändarna. Så jag erkänner helst inte att det ibland händer. Särskilt inte för män. Absolut inte om mina känslor inte är besvarade. Och ännu mindre så för män som bara känner mig som super woman (Lammet) och för dem som jag mot min vilja svärmar för (Brandon/Steve). Nu vill jag bara rulla ihop mig som en kanelbulle i någons knä.

Mjuk i kanten som en pepparkaka

Nu har jag gjort slut med Brandon/Steve, fastän vi aldrig var tillsammans. Kanske på grund av det, just. Jag har ställt in vår sista dejt, innan han åker.

Vi skulle ses hänga idag och jag har sett fram emot det, om än med en molande känsla av press, i veckan. Låtsas vara älskad under en dag, mys, kärlek och sex. Jag vill. Men när jag hörde hans röst på telefon i morse kändes det så jobbigt! Jobbigt att ha honom så nära inpå, jobbigt att få ta på och hålla i men att han inte skulle vara min. Och att även om han skulle vara min idag och ikväll skulle han inte vara det imorgon, och aldrig mer än så ändå. Som tur är jag hemma hos ett av mina mest hängivna fans, som också är en av mina ledstjärnor och idoler, och hon vet ett och annat om obesvarad förälskelse, och jag fick gråta i hennes famn.

Sedan ringde jag honom och sa att det var bättre om vi inte sågs ikväll för jag skulle inte palla vara självständig och stark, och för att jag vill att sista gången vi sågs skulle vara perfekt och det var det sist och jag vill inte förstöra det. Han lät lite tagen. Och aningen besviken. Men förstod.

Vi la på luren efter att han sagt att "vi ses i framtiden". Och det gör ont i varenda cell nu.

Jag tittar på Crash på SVT och jag blir lika rörd/berörd/upprörd varje gång. En sådan bra film! När låssmeden tar av sig sin osynliga skyddscape och knyter den om halsen på sin femåriga dotter, så att inte hon ska vara rädd för mörkret och all världens hemskheter, får ömheten i deras relation mig att tappa andan! Och när Matt Dillons rollperson kommer fram till den brinnande bilen och inser att den kvinnan som sitter fast inuti är samma kvinna som han skrämde livet ur bara någon kväll tidigare, och nu måste han få henne att lita på honom inom loppet av några minuter för att kunna rädda hennes liv. Så starkt! Ödets nycker, livets små grymheter och ögonblick av insikt som gör att jag känner att det ändå finns hopp. En kort stund.

Hårklyverier

Det är nog inte meningen att jag ska ha någon frisyr! För hur jävla svårt ska det vara att hitta en frisör i den här stan, som inte antingen tänker "åh, en blivande tant i trettioårsåldern - bara frisyren som saknas" eller "hon ser tuff ut, jag ger henne en sådan där häftig frisyr som jag aldrig vågat ha själv". Va??!! Trehundratrettio spänn fattigare klev jag ut från en salong med en sorts frisyr uppe på huvudet och en annan frisyr på sidorna. Lite som Björn Borg minus pannband. Och då var mina instruktioner ganska tydliga: att klippa topparna och formge mig lite. Som tur är så ska det regna hela helgen, så jag kan ha mössa på mig.

Dagens i-landsproblem

Nackdelen med att ha snygga killkompisar är att man inte kan ligga med dem. Och att andra tjejer kan ligga med dem, medan man själv måste låta bli. Ska man ligga med sina killkompisar så ska det helst vara för att man ska bli tillsammans med dem. Och det vill de sällan, eftersom vänskapen då riskerar att bli förstörd. Skulle man mot all förmodan ligga med en, kan man knappast ligga med någon annan i gänget vid något annat tillfälle. Det skulle bli konstigt då. Kompisarna pratar ju med varandra om sånt. Det gäller alltså att välja väl vem, om någon, som man ska förföra. Eller låta bli.

Lamm till helgen

Lammet har dykt upp igen, pigg och yster. Hade haft mycket att stå i. På frågan om vi skulle ses var jag tveksam, för jag hade kanske skaffat bättre valuta för pengarna på annat håll och visste inte om jag skulle orka engagera mig. Han blev besviken och sa att han hade trott att den som spar, han har. Det fick mig att skratta på första gången på flera dagar. Och eftersom ett gott skratt förlänger livet ska vi nog ses till helgen. Han är trots allt väldigt ullig och len. Och kelig.

Detta blir jättebra (rationaliserar hon)

Jag är på otroligt dåligt humör. Har väldigt vårt att titta på andra par som hånglar eller tittar kärleksfullt på varann, alternativt går/sitter/står omslingrade. Gäller även personer vars lycka är dem förunnad. Jag erkänner.

Mailar med Steve/Brandon. Korten på bordet och det är bra. Jag förnekar naturligtvis att det skulle knipa i hjärtetrakten. Vill honom väl och det är ju ingen lögn. Samtidigt är det intressant hur en strategi för överlevnad kommer till och blir till sanning för hur jag känner. I utbyte får jag komplimanger, ärlighet, förtroenden. Det är bra. Känns bra.

På detta vis fick jag bli lite förälskad (skönt att det fortfarande går), plockas ner på jorden igen (danande för karaktären) och uppföra mig vuxet och moget (vänskapsstimulerande).

Senare på kvällen pratade jag i telefon med både Tennisjävlaspelaren och Exexet. De tycker om mig båda två. Den kärlekstörstande bekräftelsejunkien i mig kunde då andas ut och somna.

Nykter en söndag

Tacka vet jag vänner som resolut men vänligt sticker hål på den där blåsan. Rycker av plåstret. Ger en omtänksam örfil så man skärper sig.

Brandon/Steve har såklart en hang-up på en fd flickvän. Bra, då är problemet med Ulan Bator löst. Och jag känner mig lika nykter som om jag stoppat huvudet i en tunna med isvatten.

Aaaarrrgggh!

Första tanken i mitt tonåriga huvud när jag vaknade i morse var att Brandon /Steve inte hört av sig på eget initiativ sedan i måndags (jag ringde honom i tisdags). Jag skrev ett mail till honom som jag skickade till min Fru, eftersom jag inte vill lägga en massa energi på att undra och jag är för ärlig för mitt eget bästa. Som tur var stoppade hon mig från att skicka det vidare till föremålet för min ömma låga. Så här är läget:

1. Jag undrar hela tiden när han ska höra av sig.
2. Jag stressar som fan när han inte gör det.
3. Två dagar utan kontakt känns som en evighet.

INTE LIKT MIG! Min Fru säger att det tyder på att jag är "typ kär" ihonom. Urtöntigt. Irriterande. Fanfanfan!

1. Vi känner knappt varann.
2. Han ska åka till typ Ulan Bator och typ aldrig komma tillbaka.
3. Så jävla fantastisk är han inte.

Varför gör jag så här??? Jag har inte brytt mig om en enda kotte på hundratals år. Det var skittrist men väldigt praktiskt. Skjut mig!

Telefonerbar

Förresten har jag nu telefon igen. Samma nummer.

En fet jävla slump som suger

Jaha, nu var man lixom förälskad i honom då. Varför ska det vara så? Det är inte rättvist. Jag känner mig som en obstinat tonåring som tjurar, över att mitt huvud aldrig kan samarbeta med mitt hjärta, som i sin tur aldrig kan göra den minsta omvärldsanalys innan saken är biff.

Var på bio och såg Vicky Christina Barcelona. Och blev omskakad av insikten att jag är precis halva både Vicky och Christina. Precis som Vicky störs jag av att min Plan inte uppför sig som jag planerat, men blir alldeles medryckt av det omöjliga i projektet och liiiider (visserligen bara lite). Samtidigt - och det är det som är så schizofrent - så har jag precis som Christina resignerat i min tro att den stora upplevelsen faktiskt skulle kunna vara beständig, jag är smått bitter över min värdelösa tajming och jag kommer med all säkerhet gå ut på andra sidan manegen och inte vara märkbart förändrad. Ett varv till i cirkeln. En upplevelse rikare men inte ett enda svar närmare pudelns kärna.

Det är så himla sällan som någon berör mig på mer än en punkt åt gången. Men det är som att de nödvändigtvis måste vara på väg ut ur mitt liv väldigt snart för att det ska kunna klicka. Och nej, det är inte för att jag inte vågar vara lycklig som jag väljer att tända min ömma låga enbart i omöjliga situationer. Det är bara en grym jävla slump. Som suger.

Bara sex och kärlek räknas

Så fantastiskt bra sex jag har haft på sistone. Det är en välsignelse. Jag är tacksam. För att jag är så grym på att ragga; jag vet inte vem jag annars ska tacka.

Jag blev mött på Centralstationen, när jag helt slutkörd efter en natt på moonshine och norrländskt studentliv anlände civilisationen igen. Han är verkligen en pojkvasker om man ser till looken, Brandon/Steve. Och till kroppspråket. Men han är utan tvekan en hel karl i sängen. Herregud. Om och om och om igen. Till slut var jag i upplösningstillstånd av lycka. Och då är jag ändå bortskämd. Han verkade väldigt nöjd också. Så fin och kärleksfull och hålla handen att man blir helt förvirrad. Jag är ovan, känner jag.

Naturligtvis ska han åka till världens ände vid årskiftet och kommer typ aldrig tillbaka igen. Så var det med det, liksom. Så vänja mig, hinner jag väl inte göra den här gången heller.

Jag lägger den här...

Förresten har jag tappat bort mobilen. Så jag nås på skype, frugans eller annans mobil, eller på mail.

Tjälknöl och annat typiskt

Tjugo timmar senare och Norrland är eventuellt min räddning. Jag kanske flyttar hit och vandrar i trollskogen och andas luften varje dag under resten av mitt liv.

Men det höll på att gå riktigt illa. I ett infall av hjälpsamhet stängde jag av ugnen igår kväll vid halv elvatiden. Det var förmodligen minnet av när Argentinaren i fyllan somnade på golvet framför ugnen, när den var full av pommes frites och hamburgare, varpå jag vaknade av att lägenheten var rökfylld, som fick mig att omedelbart reagera när jag såg att ugnslampan lyste.

Klockan halv åtta i morse far värdinnans mor huset runt och ropar desperat efter den jefvel som stängt av ugnen. He. He. He. Det var tjälknölen det. Jag vet ju inte vad en tjälknöl är (älgstek), och att den fått sitt namn av att den tillagas från fryst, långsamt, långsamt, över natten och på låg värme. Nu vet jag det. Jävla skåning tänkte väl de. Typiskt Norrland tänkte väl jag. För jag skämdes så jävla mycket.

Efter två och en halv timme i skog och längs grusvägar känns livet så förbannat vackert. Lingon och blåbär. Mina fötter har sviktat i mjuk mossa. Solen har värmt halva mitt ansikte. När jag blundar mot ljuset pulserar det rött på insidan av ögonlocken och mitt hjärta slår hårt, bestämt, regelbundet.

Ambivalent otrygg i Norrland

Jag är osalig i själen. Jag är i Norrland, ja, men jag tror inte att det beror på det. En skåning i Norrland blir lätt osalig. Himlen är så stor. Och horisonten är en bergskam med granar på. Min värdinna är full och sjunger Singstar i rummet intill. Jag avundas henne lite. Men jag är samtidigt glad att jag inte är packad. Jag har kollat igenom 157 bilder av Steve/Brandon på Facebook. Han ser så glad ut på alla bilder. Stark och nöjd. Han verkar medveten om att han är älskad. Inte av mig naturligtvis, men av alla de som omger honom i diverse fyllefoton och på vandring i Nepal (eller nåt). Gött ju. Man vill omge sig med sådana människor.

Jag är nog lätt manodepressiv. De senaste två veckorna har jag antingen kännt mig euforisk eller osalig och otrygg. Med bara en dags mellanrum. Det är ganska tröttsamt. Skulle vara praktiskt att bara vara neutral. Objektivt betrakta, tänka, tycka och sedan göra. Det gör jag aldrig. I Norrland blir det plötsligt tydligt. Måste vara granarna (ingen björn, varg eller älg så långt ögat når).

Fan, jag måste kanske läsa den där jävla boken med ambivalent otrygg eller vad det nu är. Men bara tanken på att mitt (tillfälligt) norrländska tungsinne skulle smetas på mina relationer gör mig irriterad. Full kanske inte skulle vara så tokigt iallafall. Särskilt nu, när Singstar urartar i ett vansinnigt crescendo på andra sidan väggen.

Raggbulimikern söker efter sockerkick

Inget hångel på dejt två heller. IT-konsulten är smart, intressant att prata med, klok, öppen, ser bra ut - rubbet. Men inga komplimanger, och knappt något flört. Då blir jag genast oengagerad, känner jag. Tänker att "äsch, det är nog inget där", och vill genast gå vidare. Ingen kick, ingen lust att fortsätta. Jag har verkligen inget tålamod. Vi tog en romantisk promenad i höstkvällen och det doftade av löv och nyklippt gräs och jord, natten var sammetslen och duggregnet inbjöd perfekt till att bli omhållen. Men icke. Han hade alla möjligheter att gå nära på den smala trottoaren. Men icke. Inte blev jag kysst i bilen heller. Jag skiter nog i det där. Jag är en sucker for romance. Och jag vill ha det nu!

I konkurrens med Brandon/Steves fina, underfundiga och flörtiga sms står sig IT-konsulten slätt. Han får mig att känna mig snygg, smart och sexig. Det är det jag vill!

Polyamorös får passa sig i luren

Det gäller att hålla tungan rätt i munnen när man är polyamorös. Det är inte att rekommendera att prata med två dejter i telefon direkt efter varandra. Jag hade ganska svårt att hålla isär vem jag hade sagt vad till, och särskilt när båda samtalen nådde och passerade 45-minutersstrecket. För att inte tala om vilken skillnad det är på konversationerna, när man går från romantiskt flams och trams blandat med en diskussion om det statsvetenskapliga termen governance med Steve/Brandon, till diskussioner om platta organisationer och bokföring med IT-konsulten. Den ene har precis avslutat studierna och den andre har tolv år på arbetsmarknaden på nacken.

Funderar på att göra det hela till ett experiment. Inleda med en liten baslinjestudie nu och sedan komparativ metod så länge det varar. Undrar om man får veta mer om männen, eller om mig?

Mycket män blir det

Beverly Hills-tema på inflyttningsfest är kanske det mest genialiska som någonsin gjorts. Till och med hemgjord peach pie serverades. Jag var naturligtvis Valerie Malone, från den sena perioden när hon är nattklubbsägare på Peach Pit After Dark, i slinkigt svart fodral, höga klackar, uppborstad frisyr med sidbena, och stay-ups med röda sidenrosetter i resåren. Och självklart fick jag ligga. Visserligen med Brandon (mitt alter egos kusin, för de som inte är helt insatta). Men det kändes helt rätt att snälla snyggokillen med mintgrön skjorta knäppt upp i halsen och kavaj med axelvaddar skulle gå hem med kvällens slampigaste vamp. Och jag blev mycket väl omhändertagen.

För övrigt var stalkern definitivt en stalker. Lunchdejten var trevlig men han är ABSOLUT inte min typ (jag erkänner: jag har aldrig tänt på typen Servitör-på-Indisk-restaurang). Trots från min sida ganska tydliga signaler (jag backade när han försökte klappa mig på armen) kom första messet tio minuter efter att vi skiljts åt, tätt följt av både telefonsamtal och ytterligare mess i vilket han krävde olika svar. Inte bra. Jag blev tvungen att köpa nya skor för att kanalisera stressen. Och skicka ett ring-mig-aldrig-mer mess på kvällen.

Däremot en väldigt trevlig dejt igår kväll. Hoppas på fortsättning...

Varken bu eller bä från lamm

Har förresten inte hört ett bä från Lammet sedan jag förklarade att när man är 31 så är plötsligt inte abort alltid ett självklart val längre.

Hur angelägen är för angelägen?

Ny Spraydate på gång. Med Stalkervarning. Sympatiskt meddelande i inboxen väckte mitt intresse. Önskan om mobilnummer bemöttes med min specialskapade msn-för-spraydate-adress. Sjukt trevligt chattande. Han fick mobilnumret. Ringde. Vi pratade i en halvtimme. Vi la på. Han ringde igen. Vi la på. En och en halv timme senare ringde han igen. Vi pratade och la sen på. Mess med önskan om mer samtal på kvällen. När jag inte svarade ringde han. Jag tänkte Lägg av! och svarade inte. Han messade och sa att om jag hade ringt så hade han inte svarat för att han pratade med sin mamma i telefon. Jag svarade inte. Han ringde igen. Men trots den något udda intensiteten, med svenska mått mätt iallafall, så pratade vi till klockan 01 för han var så jävla trevlig.

Hade fått sms med Godmorgon solstråle klockan 08.38. Han ringde klockan 10. Och klockan 12. Man blir helt jävla matt och ganska förvirrad och får lite snigelkänning. Men sen är han så himla trevlig så jag gick med på en lunchdejt. Vet inte hur bra eller dåligt det var ännu. Fortsättning följer...

Vem ska trösta lilla knyttet?

Skallrande hosta. Febersvett. Öronsus. Kan inte koncentera mig på boken. Somnar. Vaknar och fryser. Känner mig matt. Och pytteliten och helt ensam.

Lent lamm låter livet leka

Helt oväntat visar det sig att det GÅR att ha okomplicerade förhållanden med män!

Lammet är en sådan man. Vi har nu umgåtts i en månad. Och det är helt otvunget! Ibland träffas vi varannan dag, och ibland en eller två gånger i veckan. Vi äter mat, badar, pratar, skrattar och har spännande, skojigt, sensuellt sex. Sover hopslingrade. Till och med pussar varandra farväl på tunnelbanan. I lördags natt var jag med honom och hans kompisar på efterfest på svartklubb och dansade i timmar till pumpande housemusik i en olaglig lagerlokal söder om Söder. Och det är så enkelt!

Inga krav. Inget behov av att definiera något. Ingen rädsla för närhet. Inget limmande heller.

Han är totalt prestigelös. Oprententiös. Bryr sig inte om vad folk kanske tycker eller tror. Han är trygg i sig själv. Därav förmodligen det totala ointresset för frågor som att man inte kan ha för korta byxor på sig på dejt. Det är fantastiskt befriande. Jag har hur mycket som helst att lära av en 24-åring.

Vik hädan, vego!

Den serbiske kocken Ljubomir Erovic har lanserat vad som förmodligen är världens första kokbok som helt och hållet handlar om olika recept på det som handjur har två av, men som honorna inga har.
"The Testicle Cookbook - Cooking With Balls" heter den, och finns att ladda ner som e-bok på engelska på sajten yudu.com. Där kan man lära sig laga allt från testiklar med bourgignon-sås till Erovics egen testikelpizza."Det är italiensk pizza med serbiska ballar", säger Ljubomir Erovic till Ananova, och berättar att man kan äta denna kroppsdel från alla djur – men inte människor, tillägger han för säkerhets skull.
Ljubomir Erovic anses som en världsledande auktoritet på området efter att ha hållit på med denna minst sagt udda nisch i 20 år, och arrangerar varje år VM i testikelmatlagning i Serbien. Och som om det inte skulle vara nog med att han nu alltså skrivit en bok om saken, ingår där även instruktionsfilmer som till exempel visar hur han drar skinnet av råvarorna ifråga och skär upp dem till angenäm storlek och smak.
Tja, kött som kött kanske, men plötsligt blev komule, grisfötter och tunga riktigt aptitliga i jämförelse.

He-he-he-helg...

Det är lätt hänt att man glömmer att alla har dåliga dagar på jobbet. Idag har jag sett tecken på att minst två av mina chefer känner precis som jag gjorde igår. Alla springer som yra hönor och inser inte att om vi planerat tillsammans vem som ska göra vad och när, så hade det rått ett koncentrerat lugn på min arbetsplats just nu.

Herregud, vad skönt att det är helg om en timme! Och snacka om att jag ska ge säcken vad den tål på träningen idag!

Jag hatar managementskiten!

Jag ångrar att jag över huvud taget försökte vara duktig på jobbet. Nu molar huvudvärken och min upplevelse av omgivningens förväntningar gör att jag inte kan leverera någonting alls. Jag stirrar tomt in i datorskärmen. Varje kvart, halvtimme och timme måste tidrapporteras och max två timmar om dagen får vara tid som inte går att fakturera. Har du en gång framstått som driftig och självgående får du bära det oket för evigt. Nu får jag inga ordetliga genomgångar, utan uppgifter i stil med "kan inte du slänga ihop ett erbjudande till kunden, bara?". Va??? Nej, det kan jag inte. Jag kan absolut inte det. Inte mycket annat heller. Nu har ögonblicket kommit när jag avslöjas. De kommer att ångra att de befordrade mig. Anställde mig. Lärde känna mig. Allt. Jag vill gå hem och ligga under en filt och kedjeröka.

Spendera mera, eller krevera!

Krisen är här! Bankerna går under. Allt faller, kurser, räntor och krediter. En kompis polare är chef på banken Morgan Stanley i London och hans tips i galopperande finanskris är att ta ut alla pengar som man har på banken, sälja alla fonder och aktier och stoppa pengarna i madrassen eller köpa saker för dem. Det sistnämnda lät ju kul. Själv ska jag spendera min sista dollar i Centralamerika någon gång kring den 13 januari, tänkte jag. På rom eller cigarrer förmodligen. Eller på ett par vackra ögon. I madrassen lär de inte göra mycket nytta, mer än orsaka knölar. Och sedlar luktar inte gott. Att tänka sig det, plus sovfukt och kanske lite sexuella förbindelser på det - det blir inte bra!

Lammet är också väldigt insatt i internationella finansfrågor (oväntat, ja!) och han rekommenderar att man köper guld för pengarna. Jag älskar denna nya flärdfullhet, som verkar vara tätt besläktad med Börspanik, Aktiechock och Marknaden, tre nya bekantskaper som vägrar lämna min sida när jag hänger över tidningen till frukost. Vad kommer härnäst? Hur långt kommer det att gå? Är minkpälsen på väg tillbaka?

Ny medlem i Fight Club

Igår slog jag för första gången en annan människa. I huvudet och hårt som fan. Och jag blev alldeles hög av det. Sedan fick jag rätt så mycket stryk tillbaka. Och blev ännu högre. Snytingen i solar plexus fick mig att tappa andan och se två små, ljusblå stjärnor. Ett kort ögonblick ville jag gråta. Men sedan vällde ilskan över mig och jag fick in en rak höger och två krokar.

Att boxas går egentligen emot saker som jag tror på. I teorin. Att våld föder våld och att våld är roten till det onda i världen. Samtidigt är jag -när det krävs- en aggressiv person, i alla fall i bemärkelsen att jag tar vad jag vill ha (eller ser till att få det) och hatar att förlora. Jag jagar hellre än jag blir jagad. Jag sitter inte snällt och väntar på min tur. Jag kan dessutom i all tydlighet se poängen med att de starka överlever.

Smällarna jag tog påminde mig om att jag lever. Viljan att skydda mig kom från min innersta rot. Smällarna jag gav påminde mig om att jag kan påverka mitt öde och inte är något offer. Jag vågade vara villebråd och jag dog inte.

Sol som sipprar in i söndagssystemet

Vattnet är metallblått, och lönnarna tävlar om vem som kan uppvisa flest färger på ett och samma löv. När jag väntar på bussen rasar plötsligt tvåtusen ekollon ner från ett träd någon meter därifrån. Molntussar seglar lojt över himlen medan jag äter brunch på en altan med utsikt över segelbåtar och helgkajakare. De stuvade trattkantarellerna och matig, spansk omelett smakar intensivt av skog och känslan av kippande gummistövlar. Det är varmt - inte kallt - så att jag tar av mig tröjan och låter huden minnas solen.

När jag kliver av tvärbanan möter jag en man med en pytteliten, svart cocker spanielvalp i famnen. En annan man ler mot mig i hissen. Libanesen i affären på hörnan står och gungar sin två och en halv månad gamla dotter, långsamt, fram och tillbaka utanför butiksdörren och plötsligt är han i mina ögon en Pappa. Han ler. Jag ler. Det rasslar i löven.

Fint som snus på Östermalm

Stockholm, i höjd med Stureplan, torsdag kl 20.30

PR-branschen möter konstetablissemanget version hipp, på ett event i Hugo Boss ursnygga trendbutik på Östermalm. Det är cross-over sushi och ljummet vin, videoprojektion på väggen och coola DJs som ser blasé ut. Kvällens värd kindpussar, iklädd grå tweedkostym och tätstickad lila halsduk och matchande näsduk i bröstfickan. Han berättar att han ska ta jägarexamen i helgen. Man får hoppas att hans lila halsduk inte skrämmer bort älgen. Alla flickor har stövletter eller skyhöga pumps och alldeles för stora axelremsväskor, som de säkert fyllt med sjalar för att de ska se lagom fulla ut. Triangular sjal draperad. Men självklart inte i någon av de kommersiella färger som fyller andra butikers skyltfönster denna höst. Minst två killar har kostym och palstinasjal.

Det är Stockholm. Det är aaaaaarrrrrrrrgghh!

Gräsänka är gräsligt trist

Gräsänka hela helgen. Jag vet inte vad man gör när Frun är bortrest. Igår kväll följde jag henne runt lägenheten som en regnvåt cocker spaniel medan hon packade. Kände redan hur tom lägenheten skulle bli. Inatt sov jag dåligt. Ingen kaffedoft från köket när jag kom ut ut badrummet imorse. Suck. Man vänjer sig sannerligen vid goda vanor. Lägenheten utan min Fru är som helgfrukost utan P1.

Skänk pengar till Sverige!

http://www.helpsweden.org/

Det rullar på, det här.

Lamm igår igen. Han tycker att jag är grym i sängen. Det sa han både igår och i sms imorse. Poäng.
Han hade helt normala byxor på sig. Fortfarande långkalsonger undertill, dock. "Annars fryser jag ju". Okej.
Han vill att jag följer med på fest i Uppsala på lördag. Visserligen tillsammans med valfria vänner. Och han tänker tjata, säger han. Det vet jag inte.
För Frun har rätt: man får passa sig så man inte föräter sig.

Lammet är inget modelejon

Och så var det det där med lammets byxor. Bilden av honom blir nämligen inte tillnärmelsevis komplett om man bara känner till söndagskvällens Top 5.

Denna gång hade han M-J-U-K-I-S-B-Y-X-O-R på sig. Med långkalsonger under!
Jag fattar det inte. Vem fan har mjukisbyxor på sig??? Grå. Med muddar nertill.
Och det var inte "vi hänger en söndagkväll så jag har mjukisbyxor på mig". Det var "jag har byxor på mig och de är mjukisbyxor".
Ännu konstigare blir det när han har jävligt snygga kalsonger. Och alltid uppmärksammar vad jag har på mig.
Han är alltså inte immun mot smak. Han verkar bara strunta i vilka byxor han själv har på sig.

Så där stod vi och småpussades i tunnelbanan på väg till våra respektive jobb på måndagsmorgonen. Jag i dräkt och kappa och han i mjukisbyxor. Vi måste ha sett väldigt roliga ut.

Söndagskvällens Top 5

"Fan vad jag är angelägen om dig"
"Du är så len, jag visste inte att det var möjligt"
"Jag avgudar dina kurvor, du är så otroligt mycket kvinna"
"Titta, vaniljvisp, det kommer du att gilla"
"Du är min bästa ovana"

Serve ess, nätboll eller utklassning?

Tennisjävlaspelaren gör det igen. Kastar bollen högt upp i luften, drämmer till och serve ess!
Ett långt sms, där han berättar att det går en dag utan att han tänker på mig, på mitt leende och på hur det var att vara tillsammans med mig. Att han skriver detta för att tomheten hindrar honom från att andas och från att leva.

Drama queen, säger min fru. Ego, säger La Mejicana - han lägger det bara på mig och gör inget åt det. Tönt, säger Lillasystern, och släpper sedan resolut ämnet. Han har insett vad han går miste om, säger ytterligare någon.

Ja. Enligt planen skulle han ha varit här och hälsat på i en månad, just nu. Legat där i min säng, som en romersk gud. Eller lagat mat i mitt kök. Eller gjort sig redo för en lång promenad runt nå'n holme med mig under armen. Det går han ju definitivt miste om. Och jag har blivit nerknuffad från 21:a våningen igen.

Jag e yr. Vet inte om jag ska slänga mig efter bollen, nonchalant låta den rulla förbi medan jag skrattar svalt eller på erbjuda motståndaren en match på mina premisser. Om han inte kan andas, den stackaren, är väl det bästa att han tar ett plan hit och betalar för sitt uppförande med sex, kärlek och uppskattning?

Basplagg fyller inte kärlekens garderob

Man ska fan inte nöja sig med mindre än en walk-in closet när man väljer garderob. Och då pratar jag kärlek.

För varför ska vi nöja oss med mindre i kärlek än i allt annat som vi tycker är viktigt? Här håller man på och ställer höga krav på sig själv, på sitt huvud och på sin kropp, på sin själ och på sitt hjärta. Man väljer bort vänner som inte ger tillbaka. Till och med familj som bevisat sig inte funka!

Och vi är många som en gång valt bort halvbra förhållanden för att vi vill ha det bättre än så. Men vips, några år senare och med betydligt fler samboskap och barnvagnar omkring oss, så är vi beredda att välja bort helt jävla kapitala grejer för att vara tillsammans med någon! Va fan!

Pojkvänner som inte vill ha sex. Pojkvänner som vill ha sex, och som tar det, fast inte vi riktigt vill. Pojkvänner som inte vill göra saker utanför en radie av 12 meter från TV-soffan. Pojkvänner som inte gillar våra vänner. Pojkvänner som är elaka som fan och sedan skyller det på oss. Pojkvänner som inte utmanar oss intellektuellt.

En garderob är ingen garderob utan basplagg. Användbart och funkar till det mesta. Och den innehåller kläder som man behöver. Men den är inget som du skulle nöja dig med hela livet, om den inte får innehålla dina älsklingsplagg också. Och så länge du bara har basplagg i garderoben kommer ditt shoppingsug aldrig att dämpas. Du kommer alltid att minst fönstershoppa. Och undra hur det där plagget som du saknar i garderoben skulle se ut på.

Var och en vet vad den behöver för att vara lycklig. Och vad man kan avstå ifrån och ändå vara det. Det är vår förbannade skyldighet att leva som vi lär, och inte tulla på våra övertygelser.

Andnöd eller ond, bråd död

Jag var på astmamottagningen igår. Fick andas ut långsamt och länge. Snabbt och hårt. Inhalera luftrörsvidgande. Andas i spirometern igen. Titta på min kurva. Det var en sorglig syn.

Jag är livrädd för KOL. Att långsamt tyna bort under vikten av en syrgastub, hostandes bit för bit av svarta lungor. Alla som någon gång vaknat mitt i natten av att ha drömt att man inte kan andas vet precis vilken panikkänsla jag pratar om. Medicinen förbättrade min kurva med 37 procent. Det betyder astma, inte KOL.

Jag gick därifrån 800 spänn fattigare, två inhalatorer rikare och med stor övertygelse att NU var det äntligen slut med mina halvmesyrer till argument, som: "jag röker inte längre, bara när jag dricker".

Tills jag satt där med ett glas vin, och en vän med kärleksproblem framför mig. Och det kändes helt omöjligt att verkligen sätta mig in i hennes bekymmer och att konstruktivt förse henne med bra råd och gott stöd utan en cigg. Eller så var det kanske helt omöjligt att njuta av vinet utan en cigg till. Eller så är jag en karaktärslös missbrukare totalt utan sjukdomsinsikt. Med skillnaden att jag inte kan motivera mitt beteende med en sorglig barndom eller tomhet i själen. Fan.

Lamm och frukt funkar

SMS från Frun igår kväll, med erbjudande om indisk take away: Vill du ha lamm kanske?
Den kvinnan vet vad som går hem hos mig! Jag fick lamm med papaya och banan i het sås. Frukt är också godis. Precis som lamm. Tänker en hel del på lammet och hans krumsprång.

Detaljer till småbarnsmödrarna

• Han ankom dejten för tidigt, vilket gjorde att jag fick kasta på mig ansiktet och halkade efter med matlagningen.
• Han konverserade vänligt med både Fru och Lillasyster (poäng).
• Första komplimangen kom efter max en kvart. Den handlade om min sexiga rumpa. Och fler blev det.
• Han gillar kvinnor som hellre jagar än blir jagade.
• Han är smart, allmänbildad och ganska rolig.
• Vi åt mat i sängen, och det var sensuellt att bli matad faktiskt. Sköljde ner med mycket vin.
• Han är lång och smal, kanske en och nittio, löpare, har väldigt vacker kropp och är makalöst len.
• Han tar på mig, och då menar jag att han tar och smeker och masserar hela mig, länge, gärna och ofta. Han gillar hud. Det gör jag med.
• Han är öppen för det mesta och han gillar att jag är det också.
• Han fick aldrig nog. Till slut fick jag sätta stopp, för jag pallade helt enkelt inte mer!
• Och ja, han lever upp till ryktet om svarta män.

Lamm med högvattenvarning

Lammet har alldeles för korta byxor! Och då menar jag helt sjukt för korta och typ för små. Det ser nästan ut som om det måste vara meningen. I övrigt är han ju så snygg! Som tur är är han ju väldigt fin utan byxor, så jag hoppas kunna medverka till att han inte har dem på sig så mycket alls. Men ska han gå runt i denna typ av högvattenbrallor så kan jag inte någonsin visa mig offentligt med honom, så mycket är säkert.

En underbar helg utan fylla (jag hade tänkt skriva vin, men det vore en lögn) och jag inser att jag inte hållit mig hemma och lugn mer än en enda futtig helg de senaste fyra månaderna. Förfärligt.

Denna helg har jag ägnat åt träning, mat, sömn och promenader. Blivit uppdaterad av goda vänner som har ovanan att bo för långt borta. Frusit om öronen för första gången denna höst. Shoppat okontrollerat tills jag blev hög. Haft dåligt samvete för mitt vidlyftiga shoppade. Ätit och sovit igen.

Jag är otroligt utvilad. Lammet kommer hit efter klockan 20. Mums.

Mörk choklad ger lyckokänslor

På min skrivbordsstol hittade jag i morse min favoritchokladkaka, Lindt 70% choklad med apelsincrème, med en anonym post it-lapp där det står "tack för att du är en så underbar person". Som om denna person visste att jag igår kväll satt framför TV:n och kände mig ensam. Jag blev så oerhört glad! Och inspirerad! Tänk vad en liten gest kan förändra. Våga Vara Vänlig.

Nya jaktmarker att beträda

Är på väg till mitt livs första branschmingel. Det blir vin, mat och föreläsning om Baltikum (det förstnämnda verkar roligast). Och en chans att spana in konkurrensen. Framtida arbetsgivare. Och att bara spana.

Fast frågan är om jag skulle stå ut med en person som jobbar i samma bransch som jag. Ibland är jag så trött på mig själv efter arbetsdagens slut att jag överväger att säga upp kontakten med mig. Och det finns gränser för hur mycket kreativt kritstrecksrandigt jag står ut med att ha i garderoben. Mina gamla baggies skulle känna sig djupt förolämpade om det flyttade in herrkostymer på granngalgen.

Ok, nu kanske jag går händelserna lite i förväg. Jag kommer förmodligen bara prata med folk jag redan känner. Men jag laddar upp med visitkort. Mohohohahahaha!

Varför gillar man inte snälla killar?

Min Fru har fört upp ett ytterligare krav på sin kravlista. Att Den Rätte ska vilja vara ihop med henne. Ett bra krav tycker jag. Inte för högt satt heller. Och mer relevant än de flesta andra krav på listan, som att han inte får vara för kort eller för snäll.

Här håller man på och ratar och sorterar bort alldeles utmärkta exemplar av män för att de lever upp till 9 av 10. Medan man behåller söndagsexemplar uppflugna på piedestal, som inte ens gillar en på riktigt.

Karriär kostar kanske lite väl mycket

Nästan elva timmar på jobbet idag. Det är för mycket.

Botad

Teknikern har lämnat Spraydate. Raderat sin profil. Var första dejten med mig verkligen så förfärlig?

Nytt lamm ger mig vingar

Hur gamla får lamm vara för att få kallas för lamm? Nu när jag fyllt 31 borde 24 år platsa. I så fall har jag vallat in ett nytt lamm i mitt stall. Han pluggar till pilot och håller just nu på att lära sig att starta och landa, enligt egen utsago. Ett jättefint, väldigt lent lamm, som i ärlighetens namn är mer ett lejon i sängen.

När han kravlade sig ur bingen vid 6-tiden på morgonen och skulle på toa var han med stora kliv på väg ut i lägenheten spritt språngande naken. Det bor två tjejer till här, påminde jag. Han klädde väldigt bra i min karmosinröda morgonrock. Färgen lyste mot hans ebenholtsfärgade hy.

Jag hatar IT

I torsdags skrev jag ett långt inlägg som raderades när jag skulle publicera. Jag blev så jävla irriterad att jag inte kunnat förmå mig att blogga något sedan dess. Vad har jag lärt mig?

1. Att kopiera texten innan jag klickar på Publicera.
2. Att internet inte bryr sig om min emotionella utpressing
3. Att mina läsare blir ledsna när jag inte bloggar (den enda trevliga upptäckten).

Rövforskning

Underbar blogg:

http://passformen.blogg.se/index.html

Jag älskar denna typ av forskning!

Babyboom och familjefejd

Det är inte lätt med två uppsättningar familjer, skilsmässobarn som Våga Vara Villebråd är. Och det blir inte lättare när ett styvsyskon gift sig och skaffat familj, det andra är förlorat för världen och halvsystern delar min lägenhet. Jag har gått från att vara syskon varannan vecka, i olika omgångar, men ensambarn i praktiken (och själen) till att spela en central roll i ganska komplicerade familjerelationer. Det gäller att hålla tungan rätt i mun.

Stora Styvbror har brutit kontakten med Lilla Styvbror för att den sistnämde är ett mega-ego som inte kan följa varken sociala eller emotionella regler. Det vill Storebror prata om, för det gör såklart ont. Själv har jag aldrig haft några emotionella band till Lillebror, men under hela min uppväxt lyssnat till Styvfaderns bekymmer och besvikelser och oro. Och Mammans förhållningssätt har färgats av Brödernas mamma och hennes konstiga idéer och infall, som under många år fick Bröderna att hata min mamma. Nu är mamma och Storebror nära bundsförvanter, och jag har en stående middagsinbjudan hemma hos honom med familj, men det blir LITE jobbigt när mamma hela tiden måste prata om hur underbart det är att vi alla nu är vänner, när de två Bröderna inte längre är det och Lillebror uppenbarligen känner sig mindre älskad än sin Storebror.

Min styvmor har på senare år gått från att vara en elak kantarell till att vilja vara min bästa vän. Det är en rejäl omställning att förhålla sig till, om än trevlig. Nu planeras det för gemensam, två veckors semester i fjärran land nästa sommar. Det är ganska lång tid. Som tur är åker vi alla fyra, pappa, Styvmor, Lillasyster och jag. Och Lillasyster har det senaste året blivit stor och förståndig och en god vän.

Men vad som händer när alla fyra barn, med våra respektive föräldrar och styvföräldrar och barn, ska organisera oss i näst-nästa steg: när vi alla skiljt oss och har delad vårdnad om våra egna ungar? Jag blir matt bara jag tänker på det. Puh.

Två steg fram och ett steg tillbaka

Ser fram emot att gå på stan, handla mat, dricka vin, laga middag och ha en massa sex med den Återvunne ikväll. Innan han åker tillbaka till Utomlands.

Fick en hälsning från Fotografen via en kollega som sprungit på honom på stan. Han var på väg tillbaka till New York och sin lilla blogg och (förmodar man) flickvän.

Åt lunch med Projektledaren och vi fortsätter att flörta via mail, telefon och live. Men inget händer.

Allt är som det ska och brukar vara. Men inte som det borde. Det borde vara mer.

Guldkorn

Jag mår oförskämt bra! Min Fru har flyttat in, inflyttnings-/födelsedags-/förfest på lördag, nya byxor på H&M igår, boxningsträningen är bara så jävla kul, jobbet rullar på... Det är de små sakerna som gör det. Och att man får ligga ibland.

Våga Vara Villebråd

Fick en mycket bra fråga från en av bloggens mest trogna läsare:

"Hur skaffar man sig en älskare? Jag skulle behöva en."

Svaret är enkelt. Våga Vara Villebråd! Man är allmänt billig/modig så kommer det sig av sig själv. Inte helt enkelt, och det är inte för alla - jag är medveten om det.

Återvinning ger högsta egovinsten

Jag har återvunnit älskare igen. Det är verkligen att rekommendera, jag kan inte nog insistera! Okomplicerat, och bara att hänge sig och treva sig fram på välkända, men lätt igenvuxna stigar. Sms:et dundrade in vid halv elva: Kom hit, jag har en lägenhet för mig själv och jag vill verkligen hänga med dig. Det blev vin, tända ljus, uppdateringar av allt som hänt och sedan Passion. Vi somnade helt hoptrasslade och det var tryggt och underbart!

Denna gång är det dock lite mer komplicerat än med IT-avdelningen, eftersom den återvunne hade svårt att gå vidare förra gången som vi var involverade och jag inte kunde fullfölja pga bristande känslor. Det är tryggt att veta att han bor utomlands sedan ett tag tillbaka och är bara på besök. Besök i min säng. Besök i mitt hjärta.

Återvinning är ett utmärkt egosubstitut efter att ha blivit cancellerad, dessutom. Tullar Teknikern på mina egoreserver får jag ju fylla på i andra änden.

Cancellerad

Andra dejten med Teknikern inställd. Och utan vidare förklaring. Men med önskan om att skjuta på det. Hm. Jag är skeptisk. Ska jag skicka ett visitkort till honom med samma text som till reklammannen?

Minst en Förintelse per generation

Jag gillar verkligen att ha Lillasyster inneboende! Hon är sju år yngre än jag, och det är som att få spela tillbaka bandet och lyssna på det igen. Nästan som att läsa en gammal dagbok. Visare av erfarenheten och med distans till sig själv, är det mycket lättare att förstå både vad som funkade och varför andra saker inte gick så bra. Jag inser att syrran ändå kommer vara tvungen att gå på alla minor, mina råd och instruktioner till trots. Det är ju stört omöjligt att lära sig av historien. Varje generation måste uppleva sina krig från skyttegraven.

Att bli snyggare av sprit är inte alltid bra

Projektledaren visade sig vara mycket snack men absolut ingen hockey, när vi äntligen möttes för en mycket blöt After Work. Dessutom är han kort i växten. Vi hade med oss förkläden båda två. Och det var en bisarr upplevelse att lägga ögonen på den människa vars röst jag lyssnat till, flörtat med och skapat en inre bild av, under fyra månaders tid.

Och naturligtvis, som den raggbulimiker jag är, kunde jag inte låta bli att ändå flörta. Jag vet verkligen inte varför! Definitivt inte min typ. Och flickvännen som han nämnt i förbigående på sistone, har honom tydligen i ett ordentligt nackgrepp. Så han fortsatte att flörta hela kvällen, precis som på telefon, men det blev inte den minsta passning att ta fasta på, stora mängder sprit till trots. Och tur var väl det. Dagen efter i allafall. Vi ska ju trots allt fortsätta att jobba ihop.

Spraydateregel I

Det funkar! Teknikern följer de informella Spraydatereglerna och har hört av sig och tackat för senast och vill ses snart igen. Yes!

Första dejten

Det var en ganska olustig bloggare som drog längs väggarna runt Hornstull igår och som till slut tvingades lägga på luren av sin Fru, trycka ner dörrhantaget och kliva in genom dörren till sitt nya liv som Spraydejtare.

Och han var mycket sötare än på bilderna! Det hade man ju inte ens vågat hoppas på. Och han var inte alls kort och klen, vilket var min största skräck.

Det blev en drink och vidare till restaurangen som var fin och väldigt god, och tillbaka till drink. Väldigt trevligt, var det hela tiden. En toppenstockholmare. Skiljdes åt vid tunnelbanan. Vi ska ses igen.

Vad svarar man? Del IV

Mail från Projektledaren idag:

I would say ”I love you”
Men så får vi inte skriva på detta företag så:
Tack så hemskt mycket ;)
AW imorgon?

Jag är totalt förvirrad av vad människan håller på med!

Hobbies

Jag har sådan träningsvärk att det gör ont att bre en leverpastejsmacka.

Boxningsträningen började i måndags och igår led jag av yrsel. Måste dit idag igen. Måste ha kicken, adrenalinet. Måste boxa bort tennisjävlaspelaren, och regnet. Måste svettas ikapp med de två heta amerikanerna som boxas i min grupp.

Chattade med Teknikern igår igen. Och med en till. Och bollade meddelanden från några till. Spraydatingen börjar ta sig. Teknikern avslöjade att dejten imorgon kommer att innehålla mat. Resten blir överraskning.

Ystert lamm slår lätt sur bagge

Plötsligt såg jag att jag hade sms på min gamla mobiltelefon, som numera bara tjänar som väckarklocka. Jag kände inte igen numret så jag messade och frågade vem det var som undrade om jag var kvar i Malmö. "Jag är lammet från Amore" fick jag till svar. Sedan messade vi lite fram och tillbaka och han tyckte att vi skulle fortsätta höras. Fast jag bor i Stockholm. Det är ju lönlöst. Men entusiasmen värmde mitt frostiga hjärta. Och konsekvensen blev att jag mentalt slängde ut den frånskilda surbaggen Reklammannen och nu helhjärtat ska satsa på lammuppfödning. Jag stoppade Reklammannens (fortfarande) kvarglömde klocka i ett vadderat kuvert och stoppade ner mitt visitkort som jag skrivit på: "Är man inte mer angelägen än du så får man inte ligga".

Vad säger man? Del 3

Projektledaren och jag (och fler?) ska dricka vodkabubbel på fredag. Undrar om hans flickvän ska med?

Mina returer suger

Hola niña, sa plötsligt min Skypechat. Tennisjävlaspelaren från Barcelona. Honom har jag totalt under kontroll, tänkte jag och chattade artigt i några minuter. Sedan frågade jag vad han egentligen ville - om han pratade med mig för att vara snäll? Och så rev vi upp alltihop igen.

Och jag blir ledsen! Inte så mycket för att han visade sig vara en tennisjävlaspelare, eller för att jag tror att vi vore så bra för varann. Utan för att jag inte tycker om att folk kan låsa upp mitt hjärta och få mig att bli mjuk i kanterna och ge och ge och sen släppa mig från taket på en skyskrapa. Jag gillar inte känslan av att nästan ha hoppat.

Jag sa det till honom. Han lyssnade. Förstod det. Sa att det inte hade varit lätt för honom heller. Att han fortfarande tycker om mig för den underbara jag är och bla bla bla blä! Sen var han tvungen att gå och jobba. Och nu sitter jag här och är mjuk i kanterna igen. Fan.

Sammetsnatt och sammetsögon

Lördagens fest var helt underbar! Som en bal på slottet! Trots ihållande regn som bildade vattenpölar över halva festplatsen och lukten av blöta kavajer var natten perfekt. Min Fru var enastående vacker. Maten utsökt. Vinet billigt. Gott om goda återseenden. Bra musik och hundrafemtio personer som dansade på ett mycket litet utrymme. Jag drack mig ännu snyggare än jag redan är (hrm). Jag var het. Jag hade en gammal snigel efter mig som vägrar att ge upp, fortfarande efter två år. En ny snigel som messar oavbrutet (misslyckade singer/songwriters med polisonger och dålig hållning är INTE min typ). Och ett lamm med sammetsögon som jag säkert hade förbarmat mig över om jag inte skulle sova hos mamma.

Jag älskar Malmö! Hela stan är kärlek, vin och sång. Jag hoppas att jag kan ta med mig magin till vardagslivet här uppe i 08-land.

Vinden har vänt

Tänk vad lite som behövs för att allt ska vända uppåt igen. Min vän Mexikanskan vill hävda att allt beror på att det har blivit lite ruljans i nunneklostret igen och att den gudomligheten sprider sig till resten av själen. Min Fru har sagt att jag är raggbulimiker och bara inte kan låta bli även om jag ångrar mig efteråt (det gör jag sällan, hävdar jag då, det är ju bara att inte svara när de ringer). Men det är inte bara manlig uppskattning som gör att spiralen kan vändas uppåt efter ett antal veckors oengagerat "jaha" i förhållande till livet.

Det är det snara samboskapet med Frun som hägrar. Det är jobbet som blev skitkul när sommartorkan tog slut och teamet kom tillbaka med en massa idéer och nya projekt. Det är Lillasyrran som flyttat upp till Stockholm och bidrar till ungdomlighet i mitt och Fruns liv. Det är nya lägenheten som ska vara min hemvist i ett helt år framöver. Det är boxningsträningen som börjar på måndag. Det är 30-årsfesten för sju fenomenala chicks som jag ska på ikväll.

Och det är dominoeffekten. När det väl händer något roligt som bryter av mot tristessen så blir man uppiggad av bara farten och då händer det genast en bra grej till. Som leder till en tredje. Och en fjärde. Det är bara det att fram tills att det vänder så har man ingen aning om att så ska ske, och jag kan därför aldrig riktigt glädjas över att det snart blir bättre. Den som påstår det ljuger. Eller är omänsklig. Samma sak när man är arbetslös. Även om man nästan fick jobbet så är man fortfarande arbetslös. Och fram till ögonblicket som man skrivit kontrakt är man oåterkalleligen tills vidare utan jobb; sysslolös, värdelös och hopplös. I efterhand är det lätt att säga att det alltid vänder uppåt till slut. Men känslan när det verkligen gör det kan man inte ta ut i förskott.

Första dejten

På onsdag har jag min första Spraydate-date! Yey!

Jag har precis tillbringat två timmar chattandes med Teknikern. Han är rolig, kvick, intresserad och verkar väldigt opretentiös. Farväl tristess!

Hyckleri

Jag har bestämt mig för att dissa inviten från Reklammannen. De första sms:en efter mitt booty-sms kändes kul, han ville väldigt gärna ses och jag vet inte allt. Men sen kom meddelanden i stil med "hör av dig nästa gång du är sugen så får vi se". Jag menar! Så jävla sugen är jag definitivt inte. Och vaddå, då får vi se?! Hellre då "riktig" dejt med Fotografen, som vill veta hur jag mår och umgås. Han är ju bara gift.

Lukten av ett minne

Första gången jag besökte nya lägenheten kände jag omedelbart hemtrevnad. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på varför, för den är varken snajsig, särskilt mysigt inredd eller ombonad. Men eftersom jag regelbundet lovar mig själv att lyssna på magkänslan och inte särskilt ofta gör det, bestämde jag mig för att denna gång skulle den inre rösten få råda.

När jag kom dit med hela bohaget och en Lillasyster under armen insåg jag direkt vad det är. Det luktar precis som det gjorde hemma hos min mormor och morfar när jag var liten. En underbar blandning av plastmatta och sammetsplyschsoffa.

Det känns tryggt. Men jag blir lite besviken varje gång jag går ut i köket och mormor inte står där och tinar kanelbullar på locket till kokkaffebryggaren. Eller lagar ugnspannkaka. Däremot gör det ingenting att jag numer själv får bestämma om jag vill ha raggsockar på mig, eftersom den älskliga plastmattan är ganska kall att gå på.

Våga Vara Villebråd

Äntligen kanske det börjar röra på sig i nunneklostret. Det bästa man kan göra när mobilen varit tyst för länge och krogen känns oinspirerad är att skicka ett booty-sms klockan 03.00.

"Vill du knulla?" har väckt stort intresse nästan dagligen sedan i lördags natt. Messet gick till två olika personer (billigt? nej, roligt!) och svaren dröjde visserligen till söndag eftermiddag. Men då svarade den ena "Gärna!" och den andre "Inte nu...". Och nu har jag dejter inbokade både på torsdag och nästa vecka.

Första dagen på resten av mitt liv

Nu har jag flyttat. Bytt ettan som min kompis kompis kompis hyrt ut över sommaren mot ett med stockholmsmått mätt evighetslångt (ett år) tredjehandskontrakt på en fyra. Det blir nästan ett litet kollektiv, för både Frugan och Lillasyrran flyttar in. Invigde igår med bag-in-box och calzone från den lokala delikatessbutiken (läs: pizzerian). Sov som en stock i nya sängen, provduschade och klapprade nöjt iväg på höga klackar i morse. Nu kommer jag säkert få ett helt nytt och mer ömsint förhållande till Hufvudstaden!

Vidlyftigt sex leder till problem

(Från TT)
FARLIG FRESTELSE. En man i Hongkong tvingades ringa till polisen om hjälp sedan han fastnat med könsorganet när han i mörkrets skydd försökte ha sex med en träningsbänk i en park. Flera tidningar rapporterar att det tog räddningstjänsten flera timmar att få loss mannen som kört in sin penis i ett hål i metallbänken. Ett försök att tappa ut blod ur könsorganet för att få det att krympa misslyckades, varför en mer än två meter lång del av bänken fick följa med i ambulansen till sjukhuset. Läkarna konstaterar att mannen kan vara glad som har någon snopp kvar. (TT-AFP)

Okej då...

...det finns några trevliga personer i Stockholm. Och fina hus. Och mysiga parker. Och bra museer. Och gott kaffe. Och Gentleman spelar ju faktiskt gratis på Grönan ikväll. Då kan det vara okej.

Nordens Venedig är ruttet

Okej 08:or, håll i er nu. Er stad är ogästvänlig, sluten, navelskådandets yttersta fäste, ointresserad av impulser utifrån och totalt förutsägbar. Att vara typ 30, singel och nyinflyttad i Stockholm är som att acceptera ett beställningjobb på socialt självmord. Om man inte räknar fylleragg som en social framgång, förstås.

Vad svarar man? Del 2

Dagen efter felsägningen ringde Projektledaren igen. Lika kvick, rolig, uppmärksam som vanligt. Men för första gången nämnde han Flickvännen. Hmm..

Igår kväll kom sedan ett mail. Pretext jobb. Men avslutningen:

"...vi ska sedan vidare till "Jollen". Om du inte bryr dig om att vara bakfull på jobbet är du självklart välkommen att ansluta om du ser detta mail ikväll ;)".

Eftersom mitt sexliv är som en stillbild av ett nunnekloster kanske jag inbillar mig. Ja, så är det säkert.

Stockholm är inte Havanna

Igår kväll var frun och jag på Fasching och dansade salsa och reggaetón. Äntligen! Varken i Stockholm eller Barcelona duggar reggaetónklubbarna tätt, och jag har känt ett konstant, lågfrekvent sug efter att få skaka rumpan på riktigt ända sedan jag flyttade hem från Nicaragua. Således var förväntningarna skyhöga igårkväll. Och väl där var det precis som det skulle, men ändå helt fel.

1. Man dansar pardans. Jag och frun var nästan det enda "tjejkompisgänget" och när man dansar som ett sådant hamnar man automatiskt lite utanför.
2. Även fula killar bjuder upp. Här väntar inte den andra parten på signal om intresse, utan väljer ut den tjej han gillar och bjuder upp. Och ignorerar sedan alla tecken på att uppmärksamheten inte skulle vara välkommen. Hela kvällen.
3. Publiken sträcker sig från 20 till 50 år. Skitkul! Samtidigt begränsar ingenting 50-åringarna från att ragga på fräscha 30-åringar som ser ut som 20 (ni vet vem!) och erbjuda allt från gemensam dusch till middag och framtida bäbisar. I Nicaragua känns inte det konstigt. I Stockholm gör det det.
3. Det var betydligt mer salsa än reggaeton. Och salsa är skitsvårt. Till skillnad från alla andra varianter - cumbia, merengue, bachata och reggaeton, som dansas i fyrtakt - dansas salsa i tretakt. Av någon anledning känns det nästan omöjligt för mina fötter. Lägg sedan till att fötterna håller samma takt hela tiden, men överkroppen rör sig i en annan.
4. Salsadansarna vinner. De tjejer som är duktiga salsadansare får dansa, helt fredat - det är Respekt att kunna salsa. Utan salsa hamnar man direkt i raggfacket. Och stannar där. Kombinerat med punkt 1. hamnar man i lite av ett moment 22.

Jag tror jag måste gå en salsakurs. Jag tror jag måste acceptera att Stockholm inte är Havanna, eller Managua. Och jag får vara glad för att möjligheten att skaka rumpa så svetten droppar till min favvomusik i allafall finns.

Mitt livs största ansvar

Min lilla guddotter är född! Hon är perfekt, enligt utsaga från modern.

Det känns faktiskt som att hon lite är min bäbis, och jag känner mig följdaktligen omåttligt stolt över att ha fullbordat nio månaders graviditet och en idealförlossning (enligt barnmorskan). Bara av att slå telefonnumret till dem på sjukhuset ville jag gråta, och när jag hörde den ömma moderns röst i luren kände jag starkt att ett nytt kapitel i mitt liv hade börjat. Livet som Gudmor.

Jag googlar gudmor. Blir alldeles kall när jag läser att svenska kyrkans krav på gudföräldrar är att de själva måste vara döpta! Det är inte jag. Det här börjar inte så bra. Okej, tänker jag medan hjärtat slår hårt. Hur löser jag det här? Projektledaren i mig vaknar och sniffar mot vinden. Hur lång tid kan det ta att bli döpt? Jag skriver upp det på min att göra-lista.

Lapdance åt svenska folket

Nu kan även DU lära dig att dansa lapdance!

Det är texten som möter mig när jag kliver upp ur tunnelbanan och ska ta en after work med Frun och blicken faller på en väggposter. Men vad skönt! Jag har ju en längre tid undrat hur i hela fridens namn jag ska kunna veta om min lapdance är korrekt utförd och enligt konstens alla regler. Not.

Däremot blir jag hemskt nyfiken. Vad är lapdance aerobics? Ska någon sitta på en stol medan jag utför djupa knäböj eller kanske några v-steg in över denna någon? Kanske med hantlar? Eller är detta fortsättningskursen på den ganska uppmärksammade striptease aerobicen som kom för något år sedan, där man skulle svänga sig runt en stripteasestång i aerobicstakt? Spontant känns det som att en lapdance skulle kunna vara bra träning. Mycket knäböj. Bra för rumpa, lår och nedre magmuskulaturen. Om man bränner kalorier av att hångla, så.

Vad svarar man?!

Jag pratar flera gånger i veckan med "min" projektledare på översättarbyrån som vi samarbetar med på jobbet. Han är oerhört charmig, har trevlig röst, är kvick som attan och får mig att skratta. Vi pratar ofta i evigheter om helt andra saker än prepositioner.

Idag, mitt i ett sådant samtal, då vi faktiskt pratar om en kund och hur vi skulle hantera ett visst praktiskt problem, får jag höra den kanske bästa felsägningen i historien:

Jag: "Vad ska vi göra åt detta då, tycker du?"
Han: "Ja, jag vet precis vad jag skulle vilja göra med dig!"
Jag: "... (svälj)"
Han: "..."
Jag (andlöst och lite i falsett): "Mm?"
Han: "Ja, alltså DET är ju en helt annan sak än vad vi pratar om här, så om vi skulle återgå till det, he he".

Och som inte det var nog har jag råkat bjuda honom på fest, utan att någonsin ha träffat honom. Måste nog styra upp en fika, för att minimera risken för antiklimax.

Hänger inte med

Indierave, vad är det? Hur ravar man till indiemusik? Jag fattar inte.

Nyhetens behag har lagt sig

Så himla hett tycker jag nog inte att Spraydate är. Första kvällen online fick jag kontakt med en riktig heting, och vi utbytte i rask takt tre-fyra mail. Skoj, tänkte jag, här kan man ju bli bortgift på ett kick. Sedan ingenting. Och ingenting. Förutom en typ som har mailat om att han kan tänka sig att betala för mina tjänster. Och två-tre stycken som skrev så tråkiga mail att jag raderade dem med en gång. Bah! Är det inte roligare än så kan man lika gärna bli tråk-raggad på krogen - då får man ju dessutom se om de är tillräckligt söta för att man ska stå ut med dem ändå, och det med en gång.

Kung Fu Pandas sanna lyte

(Den fd) relationen med den förbannade katalanen har plötsligt tagit nya vändningar. Vi har börjat bråka mobilt. Efter tre veckors total tystnad plingade vid det vid lunchtid in ett sms som borde ha kommit för länge sedan. Först vred det sig lite i mellangärdet när jag läste att nej, jag ångrar inte att jag gjorde slut fem dagar innan din ankomst till stan. Sen hände det igen - jag blev arg! Vad är det med denna man som framkallar sådan ilska i mig? Det är befriande att få bränna iväg ett totalt omoget "pilluta dig, det är du som är dum. Och FUL, haha!", så det gjorde jag. Först tystnad och så kom svaret: har du glömt att du mer eller mindre bad mig dra åt skogen sist? Och då ska det vara synd om honom för att jag inte blev kåt, glad och tacksam när han dumpade mig fem dagar innan semestern? Jag tror jag dör! Och eftersom han enligt egen utsago inte ångrar sin manöver, så har jag ingen anledning att uppföra mig civiliserat och väluppfostrat. Sticker han fram sitt fula (nja) tryne ska han få en rejäl omgång till. Under bältet helst. Ha!

Spaydate here I come!

Nu har jag gjort det! Jag har följt min Fru i hennes fotspår och skapat ett konto på Spraydate. Min Fru är redan erfaren, hon har spraydatat sedan början av förra året. Och det har blivit en hel del action (http://lovelyn.blogg.se), vilket pockar på min nyfikenhet. Vad fan! Man vet ju aldrig. Jag lägger upp profilen, full i skratt. Välj alias: gud, vad svårt. Det ska säga något om mig, men inte vara pretentiöst eller förutsägbart, och för allt i världen inte locka till sig psychon eller stalkers. Nästa steg: beskriv vem du är, vad du gillar, vad du söker. Hur ska jag veta det? Då hade jag väl inte behövt spraydate? Uppenbarligen har jag ju inte rett ut den biten ordentligt, eftersom jag nu testat alla kategorier och gått på alla minor, alternativt blivit uttråkad och lämnat snigelspår till karlar efter mig både till höger och vänster. I bästa fall hittar jag alternativet som jag slutligen väljer, av de tio som som finns att välja mellan: kärleksruset. I sämsta fall får jag ett par goda skratt. Och inspiration att fortsätta skriva.

Kvinnor, vin och sång

I min lägenhet. Champagnen flödar. Flickorna är här. Vi har piffat och bullat upp och börjar bli fulla. Det kliar i kroppen. Jag vill ut! Leva! Känna att det finns, Det, vad det nu är. Hud, hetta, suget - jag vill ha det. En kick! Rytm, gung, gärna reggaetón. En glimt, en blick, jag tar det. Det bästa, det främsta. Se honom, ta honom. Ha honom.

Lycka - nej tack!

Sitter och diskuterar med min Fru den senaste av hennes dejter. Vi är mycket misstänksamma. Han är nämligen både trevlig, rolig, fin, mycket het i sängen och intresserad. Hur är detta möjligt, undrar vi. Han skickar annorlunda, uppskattande och kärleksfulla sms. Han vill träffas hela tiden. Han är angelägen. Vad fan är haken?

Och så slås vi av det bisarra i vår misstänksamhet. Vi har redan funderat över om han har någon sjukdom, är en stalker, är desperat, eller har katastrofalt misslyckats med alla tidigare relationer och därför är hysteriskt angelägen om att skaffa en till varje pris. Vi har inte för ett ögonblick tänkt att "vad underbart att det kan vara så enkelt", eller "han är en människa".

När blev det så? När tog ironin över? När slog sarkasmen sina påsar ihop med paranoian och förutsatte att alla män antingen är onormala eller redan förlovade? Alternativt separerade med små barn. Kanske någonstan mellan pojkvän nummer sju, dejt nummer tvåhundratjugotre och älskare XXX. Efter tredje "jag är inte redo för ett förhållande" (vad fan gör de på Spraydate då, undrar min Fru) men innan tjugofjärde "det är inte du utan jag". Och ja, hälften av dessa kommentarer kom från oss. Men ändå! Ska det vara så jävla svårt att säga "du e fin och det e jag med, kom igen vi testar" att när lyckan flashar en möjlighet så säger man nej tack, det måste finnas en hake och jag pallar inte att upptäcka den senare?

När ska du dö?

För bara 199:- får du veta när du kommer att dö om du fortsätter leva som du lever idag. Wow!

http://www2.livsprognos.se

Munkavel på PC Jersild, tack!

Författaren PC Jersild kräver nu att skånska på TV dubbas eller textas. Och att skåningarna tränar bort sin dialekt.
– Det går faktiskt, säger han.

När jag flyttade till Stockholm för ett par månader sedan fick jag uppleva stockholmarnas fascination över skånskan som dialekt. Första lördagskvällen ute på stan härmade tio personer mig när jag pratade. Folk jag inte kände! Den sista stackaren som vågade öppna munnen och gny ut ett vokalspäckat och diftongdränkt läte och hävda att det var skånska, och att han älskade det, fick sig en rejäl avhyvling av mig, på klingande lundensiska (om jag får säga det själv). Folk jag jobbar ihop med svarar ibland i telefon med ett "Halleåou dääääRRR" när de ser mitt nummer på displayen, och sedan slår de förfärade ihop käftarna när de inser att de precis härmat mig. Jag skrattar oftast åt dem.

PC Jersild verkar inte ha fattat hur stockholmarna älskar skånska. Kanske är det mat-Tina som orsakat hypen med sitt "smöööRRRR", mera smöööRRRR". Att dubba skånska på TV skulle ta en stor del av huvudstadsbornas livsgnista ifrån dem. Självmorden skulle kanske öka. Alkoholmissbruket gå upp. Helt fel tänkt, PC Jersild.

Att komma ut ur fel garderob

Jag har kommit ut ur garderoben idag. På Europride. Som straight. Jag har suttit i en panel och pratat om vikten av att regeringen lyfter upp hbt-frågor och sexuella och reproduktiva rättigheter under ordförandeskapet i EU. Hur jag hamnade där är en lång historia. Men jag är totalhetero. Och under ungefär en och en halv timme upplevde jag hur det är att vara marginaliserad, den som är onormal, konstig; ja, undantaget.

Jag var definitivt den enda som inte var där för att försvara mitt livsval. Eller som inte förväntade sig expertutlåtanden av panelen. Däremot förväntades jag leverera sådana av alla andra. Och jag kände att varje ord om jag sa vändes ut och in och granskades. Jag var nära att snubbla på ord som transgender och sexual health status, och jag brottades mentalt ganska länge med LGBT innan jag liksom spottade ut det (prova att säga det på engelska, avslappnat och i normalfart i en mening som även innehåller orden discriminative action och subsidarity principle).

Jag upptäckte att när jag pratar i vanliga fall, inför folk som inte är extremt medvetna och pålästa om saker jag egentligen inte vet något om, och om saker som skapar mindre behov att vara politiskt korrekt, så är det lätt att slänga sig med termer eller framkalla ett skratt. Det kändes inte lägligt idag. Alltihop säkert i mitt huvud. Säkert inte en kotte som ens reflekterade över min sexualitet. Men mycket påtagligt.

Den som trodde att det alltid är fördelaktigt att vara vit, heterosexuell kvinna med hyfsad utbildningnivå har aldrig suttit i panel som Utböling. Jag kan rekommendera det. Det gav perspektiv.

Bakom varje kvinna står en annan kvinna

Vinet funkar. Eller så är det tröttheten. Eller min Frus lugnande ord, om att semesterlivet i Barcelona inte är det samma som vardagslivet i samma stad och att om en månad så blir vi sambor igen och om fyra är vi i Nicaragua. Lugnet har lagt sig.

Känslan av att vara jagad

Så fort jag sätter första foten på stockholmsk mark får jag lite ångest. Jag bor ju inte i Barcelona. Fan.

Det molar lite i maggropen, så där som om jag vore lite nervös. Fan, fan, fan. Det är detta som är min egentliga verklighet nu ju. Stockholm. Och då är det ändå 26 grader och underbart soligt. Och Europride i stan. Men jag är måttligt road.

En cigg och ett glas rödvin i köksfönstret så fort jag kommer hem (ja, jag vet, alkisvarning, särskilt efter fem dagar konstant påverkad av någonting). Men idag gör mig den välkända riten mig mest melankolisk. Varför flyttade jag hem? Svaret på frågan skänker mig ingen ro. Och jag som lovat mig själv högtidligt flera gånger det senaste halvåret att jag ska leva i nuet för en gångs skull, varje upplevelse ska jag suga på och riktigt göra till min. Just nu vill jag bara till nästa resa, till nästa borta-liv. Måste ha ett nytt projekt, säger mitt hjärta till min mage. Nej, svarar huvudet i magens ställe, nu ska vi bara vara här och inte omedelbart planera för nästa galenskap. Magen svarar med att dunka ut lite mer ångest. Fan.

Livskvalité i Barcelona

• sitta på en uteservering med tidningen och en krämig café con leche
• en iskall clara, öl med citronlemonad, och en cigg efter tre timmar på stranden
• IT-avdelningen
• strävt bubbel, och tapas som består av salt, kantabrisk ansjovis och stekt potatis med het sås - patatas bravas. Bara namnet: modiga potatisar!
• sommarrea
• Ginos italienska glass i Barceloneta, som smälter omedelbart och droppar överallt.
• lukten av kaffe och svart tobak
• att i sakta mak släpa sig runt stan, bakis, i sällskap av flickorna
• fruktbuffé i saluhallen Boquerían
• ljumma nätter
• croissanter med skinka och lagrad ost
• högtalarna på stranden om varnar för värmen och uppmuntrar strandbesökare att dricka vatten och undvika solen mitt på dagen, på typ sju språk.
• rom och cola med massa färskpressad lime och is

Panta mera

Jag rekommenderar absolut att återvinna älskare. Det är klart underskattat idag, tycker jag. Det är så otroligt lätt att falla in i ett par välkända armar, och jag vill nu slå ett slag för att återuppta en god vana. Men bara om man, när man gav upp honom förra gången, kände att det fanns mer sex att hämta förstås. Ibland har man ju synnerligen goda själ att avpolletera de stackarna.

H fanns där, i bakgrunden, på mitt gamla jobb. IT-avdelningen. Söt, men ganska avvisande och lite a parte. Lite av ett mysterium. Genast lite sexig bara för det, tyckte jag. Motsträvig.
En enkel framryckning och så var saken fixad. Skype är nämligen inte bara ett ypperligt sätt att ringa och chatta inom arbetsplatsen. Det är också ett ganska direkt och därmed mycket effektivt verktyg för att flörta på jobbet. Vi kom överens om att hänga någon dag.
Mycket trevligt.
Och jävligt trevligt var det sen, lite till och från, under min sista månad i Barcelona. Inklusive sex i ett förrådrum under arbetstid och hemligt hångel i hissen. Och det var hur enkelt som helst att kliva ner i hans säng i fredags igen. Det är helt otvunget, och vi hänger en del och har helt separerade liv ibland. Han vet dessutom vilka knappar han ska trycka på. Och det är praktiskt. Han vet vad som får mig att klicka, och det är så gött när det är högsommarsvettigt och opretentiöst sex är den bästa avslutningen på en salt dag på stranden. Återvinning är bra!

Det perfekta ögonblicket

Jag får ett rus, när jag sitter i taxin hem klockan sju på morgonen efter ytterligare en otrolig natt i Barcelona, och ser den nyligen uppgångna solen blända fram mellan fasaderna. Den varma gryningsfärgade vinden fläktar mig hårt i ansiktet och håret blåser bakåt. Jag är ganska full, lagom hög och adrenalinet pumpar i blodet. Jag har dansat så att håret var lika blött som om jag precis kommit ur duschen, och nu torkar håret i värmen av solen som redan börjat hetta upp den, för ett kort ögonblick, svalare luften.
Ruset varar hela vägen hem och upp i lägenheten. Jag vandrar runt i den knäpptysta lägenheten, där två utfestade pojkar redan sussar. Tystnaden är perfekt och jag upplever korta ögonblick av intensiv lycka, helt utan anledning. Jag rullar en porrito och somnar underbart.

Ur led är tiden

Nu går den så långsamt, tiden. Om en och en halv timme slutar jag. Om två timmar tar jag tåget till Nyköping. Tolv timmar efter det sitter jag på planet till Barcelona. Ytterligare sex timmar senare hoppas jag få försvinna in i famnen på någon som bara är snäll och fin och som suddar ut timmar och åter timmar med sitt fasta grepp och fingerfärdighet. Så om tiden kunde vara så vänlig att gå jävligt fort så att stunden kommer när den kan gå riktigt långsamt, så vore jag nöjd.

Och sedan blir det sand mellan tårna och i hårbotten och huden smakar så där salt. Lika god vem den än tillhör. Det är praktiskt. Man kan slicka på vem som helst som går förbi. Eller bli slickad.

Dagens citat

"En norrländsk älgtjur på 650 kilo är som en stor termos med dubbla fleecetröjor på sig. Om det är mer än -5 på vintern tycker älgen att det är för varmt. Är det mer än +15 på sommaren blir den värmestressad"
Dagens Nyheter

Att norrlänningar (och därmed älgar) är konstiga är kanske ingen nyhet. Men nu är det alltså bevisat. Älgen är min absoluta motsats i allt. Förutom de stora fötterna.

Cowboys och indianer

Största fördelen med att bli dumpad: handlingskraften som uppstår. Jag lägger mig inte ner och dör. Jag gnäller inte över att ge mig ut i de sälla jaktmarkerna på nytt. Jag och kvinnan i mitt liv bokar en resa till Nicaragua, Guatemala och Mexico i vinter. Fem veckor bland vulkaner, på bushållplatser, vid Stilla Havets rand. Rom, cigarrer, reggaeton. Grönögda, senigt muskulösa unga män med kanelfärgad solbränna. Tempelruiner. Kaffeodlingar, djungel och evighetlånga, svettiga och dammiga bussresor. Mygg. Frihet!

Barbie goes hijab

Nu finns en beslöjad Barbie-docka på marknaden. Hon har samma omöjliga figur, med svanhals, jättebröst, obefintlig midja och tändstickslår. Men hon har slöja och heltäckande kläder. Hon är älsklig skolfröken eller möjligtvis tandläkare, det sistnämnda ett högstatusyrke som inte konkurrerar med männens högstatusyrke Nr1; läkare. Hon har fina, ganska västerländska kläder när hon är hemma, och heltäckande svarta klädesplagg ovanpå när hon går ut. Hennes främsta accessoir är en hoprullbar bönematta och mini-Koran. Hon är dessutom en bråkdel så dyr som det amerikanska blonda flaggskeppet och därmed möjlig för många fler att köpa.

Hmmm. Är det bara jag som inte fattar hur bra den nya Barbie är? Sedlighet på utsidan och sexbomb undertill. Fromm och ett gott föredöme för unga flickor, säger marknadsförarna. Varför i hela fridens namn måste leksaker alltid förenkla och kategorisera? Varför kan inte den nya Barbien få vara oförutsägbar, full av motsättningar, splittrad, velig, aningen bulimisk, lat och osäker på vad hon vill åstadkomma i livet? Som folk.

Ett är säkert

Dricker ett glas vin och röker en cigg vid köksfönstret, medan jag lagar chilifajitas. Det gillar jag i allafall. Helt säkert.

Skapelsen

Jag är typ trettio och jag vet uppenbarligen ingenting om vad jag egentligen vill. Med nå't.

Efter tre dagar som dumpad var jag fortfarande så arg över karlns nesliga tilltag, att blotta tanken på att jag skulle kunna springa in i Honom på stan när jag är i Barcelona i nästa vecka fick mig att gnissla tänder. Men inte särskilt ledsen.
Efter fyra dagar spanade jag in värsta hetingen på festen som jag var på och tänkte att han nog var precis vad jag behöver. Alldeles nyseparerad med två små barn innebar dessutom att jag inte skulle behöva förhålla mig till honom på något annat sätt än det jag ville: att ta igen tre månaders avsaknad av hud.
Efter fem kändes det som att inget kunde ta ner mig på jorden igen. Öm i hela kroppen och alldeles skäggriven.
Idag trodde jag iallafall att Det Stora Suget skulle sätta in. Efter Honom. Kanske kryddat med lite dåligt samvete över att så snabbt ha marcherat över till det gröna gräset på andra sidan. Men nej, ingenting. En klädsam portion sorg åtminstone. Hallå? En enda pytteliten anledning att trycka i mig ett halvt kilo godis? Heh.

Och vad fan betyder det då? Har jag så skickligt konstruerat en kärlek, ett förhållande och en tro på den gemensamma framtiden att jag var beredd att lägga allt annat av intresse åt sidan tills vi kunde vara tillsammans igen? Det är ju skrämmande. Skulle jag kunna bli kär i vem som helst på det viset? Göran Persson? Knappast. Nelson Mandela? Nja, kanske inte omöjligt. Lite gammal. Men fantastisk karaktär och personlighet. Och kreddig.

I förlängningen betyder detta kanske att allt i mitt livsupplägg är inbillat? Jag kanske inte ens gillar godis? Egentligen. Jag kanske inte alls bryr mig om fattiga barn? Har skapat det. Jag kanske inte egentligen alls upprörs av att kvinnor fortfarande inte har samma lön som män för samma jobb? Bara nå't jag tror. Och då pratar vi ändå om sådant som jag tror mig veta att jag VERLIGEN är övertygad om. Det skulle definitivt förklara min splittring i frågor som träning och att sluta (fest)röka.

När jag var yngre tänkte jag alltid att om man någon gång skulle nå trettioårsstrecket, så skulle det åtminstone bli skönt att vara vuxen. Att veta saker. Typ vad man tycker är viktigt. Och vad man kan vara utan. Tji fick jag.

Lågfrekvenskrig för kärleken

Diplomati fungerar inte om det inte kan backas upp med hot om vapen, sägs det. Likadant är det med kärlek. Om föremålet för den ömma lågan inte svarar på erbjudanden om förhandlingar, kan det vara dags att skramla lite med vapnen. Det har min vän fått erfara.

Efter en första framryckning, som snarast kan liknas vid ett "strike and awe" och som skrämde fienden snarare än gav blodad tand, har hon fått retirera och omgruppera. Gräva skyttegrav och byta strategi. Nu för hon ett lågintensivt gerillakrig, som förhoppningvis ska utmynna inte bara i fredsförhandlingar utan också i ett livslångt avtal om gemensamma söndagar, evighetssamtal, kärleksfulla sms och restaurangbesök med levande ljus. Det är korta, snabba framryckningar som gäller, med erbjudan om ofarlig fika, för att sedan dra sig tillbaka och visa strupen. Helt Ofarlig Möjlighet kallas strategin. Med tålamod och viftande svans. Förhoppningvis börjar Lågan flamma även på andra sidan fronten. Då slår hon klorna i honom. Och släpper INTE. Ha!

Hittills har det gått sådär. Fronterna rör sig inte märkbart i någon riktning. Men skam den om ger sig. Vännen har bestämt sig för att inte acceptera nederlag, och hon bidar sin tid. Att kärlek och krig ligger så nära varannat är ett tröttsamt företag. Få revolutioner har verkat möjliga innan de redan varit ett faktum. Och krig, liksom kärlek, är det som för historien framåt.

Fast i nätet

Det är otroligt vad det går att få reda på saker om folk på nätet. Det gör mig upprymd en kort stund, när jag googlar på den söte fotografen från i lördags som jag tänkte kan få slicka mina sår. Tills jag hittar bloggen: "En liten blogg om mig, min flickvän och New York". Nu ligger jag dubbelvikt på golvet och vrider mig av skratt. Så lät det inte i lördags... Ett klick till och jag vet att han är 82:a (hmm), att han är född en torsdag, jag vet var var han bor, vart han gått i skolan.

Sedan blir jag lite osäker. Hur lätt är det att hitta mig? He. He. He. Vill inte veta. Börjar googla på alla andra söta killar jag kan komma på istället.

Håll farten för fan

Nu slår den senaste veckans dåliga sömn till med full kraft. Allt svajar. Det gör ont. Jag känner mig ensam, värdelös, meningslös. Ok, på med hörlurarna, skruva upp bruset. Inte böla över detta. Kom igen, kom igen, KOM IGEN DÅ!

Att stå emot känslan är som de sista femton minuterna på aerobicspasset: man vill bara slänga sig handlöst ner på plastmattan på golvet, blunda och höra hjärtslagen dåna i öronen medan svetten droppar från nästippen. Skita i att de femton välpumpade brudarna som kommer skuttande bakom en kommer att snubbla över min sälformade uppenbarelse där på golvet och vricka sina slanka vrister. Istället pressar man, lite till, lite till, lite till! Och så drösar man ihop i en hörna i omklädningsrummet en kvart senare istället, kippande efter luft, blå i ansiktet, och man tycker att man vunnit. Över vem?

Anfall är bästa försvar

Samtalet gick dåligt. Vi är inte tillsammans längre. Och jag har brutit kontakten, samt kräver pengarna tillbaka för hans resa till Stockholm i september som jag lagt ut för.

Blir bara trött på män som tar sig själva på så jävla stort allvar att de måste lida och må dåligt av att inte tycka tillräckligt mycket om - de kan ju testa att faktiskt tycka om den som inte tycker om dem. Då ser de att det är DET som gör ont.
Jag blev arg och trött på att höra det där dravlet igen, även om det var ett par sedan sist, och hade svårt att inte himla med ögonen in i webcameran. Sa Basta ganska snart, tryckte tillbaka med någon elakhet och sa sedan att ok, det har varit intressant att känna dig, lycka till då, ha det bra, hej, hej. Ilska och besvikelse sprutade ur öronen på mig när jag ringde min Fru och sa "förbered dig på en långresa i vinter, vi drar till Afrika eller nåt".
Men jag är inte så ledsen faktiskt, mer bestämd och övertygad om att jag inte pallar med en massa velande eller trams. Igår var det värre, och det kommer säkert att hinna bli det igen.

Men det var ju verkligen osäkert om detta skulle hålla och det gjorde det inte. Så: Sjas, sjas, du är inte värd det! Åker till Barcelona iallafall nästa fredag, men bor hos min fd älskare från IT-avdelningen istället, och blir milt omtyckt och lugnt uppskattad samt får precis så mycket sex som jag vill, och i övrigt solar jag och träffar mina tjejer. Semestern i september är jag sedan inte i fjällen och släpar på nåt jävla tält för att imponera, utan planerar min långresa till Mach Pichu eller Sydafrika eller Puerto Rico, och har vid det laget kommit betydligt längre i mitt faktiska hemmahörande i Stockholm än vad jag gjort hittills, eftersom jag lagt åtminstone hälften av all min energi på att ge näring till en distansrelation, som i ärlighetens namn var mer av ett projekt än en reell möjlighet.

Jag är nästan hög på den förorätt som det är att bli dumpad av en man som borde vara tacksam över att jag vill ha honom. Hoppas att den energi som ilskan ger mig håller i sig.

Det där med att gilla tvåsamhet

Jag jobbar hemifrån idag, kände inte för folk och piff och puff. I ärlighetens namn tänkte jag dessutom gå ner på mina klippor och sola någon timme. Måste ju underhålla solbrännan, nu tio dagar innan jag ska till Barcelona och träffa Mannen.

Vilket riskerar bli mindre kul, känns det som just nu. Tre månaders separation är för lång tid, och jag börjar misstänka att den unge mannen kanske inte pallar trycket. De senaste dagarna har han känt behov av att gå långa promenader ensam på stranden (drama queen, jag vet!) och vi ska prata om detta (vad det nu än är) ikväll. Visst, en sådan velig man kan man ju vara utan, jag vet. Men det vill man ju inte riktigt. Och man gillar ju att han är typen som känner behov av att fundera över huvudtaget.

Jag är ganska medveten om att en stor del i detta är mitt egos ständiga kamp för att alltid få det jag vill och för att alltid vinna. Tanken på att bli dumpad är så vidrig just mest för att jag hatar att "förlora", förmodligen en lika stark drift - eller till och med starkare - som de känslor jag har för Honom. Vi hann ju inte vara tillsammans tillräckligt mycket innan jag drog för att jag ens ska veta att det är han som är Han, och pallar han inte tre månader så pallar man ju inte ett år, än mindre ett liv. Så rent obejktivt tycker jag nästan att det får bli som det blir. Man dör ju inte av sån't här. Vi har till exempel inte hunnit tvinna ihop våra liv, våra familjer och vänner, så ett snabbt knips och så skulle han kunna bli ett bitterljuvt minne till.

Men så är det ju det där med att gilla tvåsamhet, att gilla att hänga med honom och att det inte är så ofta man hittar någon som man gillar att hänga med. Hade han bott här nära hade det ju varit lättare, då hade inget samtal stått på tapeten inför ikväll, det vet jag. Så man kanske ska sluta med distansförhållanden...? Ja, ja, man kan ju hålla på och vrida och vända på detta i all evinnerlighet. Trettio år gammal och samma inre monolog, det är ju hemskt roligt faktiskt! Och till historien hör att jag inte ens VET vad han vill prata om ikväll, och att allt var frid och fröjd fram tills för bara en vecka sedan. Så, fortsättning följer...