Guatemala, the uncut version

Frun har nu haft de flesta akommor som finns i Centralamerika, och idag tillbringade vi formiddagen pa flashigt sjukhus, dar hudkliniken som vi skulle besoka delade doktor och lokal med skonhetsoperationerna. Frun och jag gissade friskt vilka som skulle in och botoxa sig och vilka som hade eksem (som Frun). Till slut kom elegantaste damen ut med sin vaninna, och hon hade stora plaster klistrade langs alla fd. linjer i ansiktet, linjer som nu var ett minne blott. Pa TV:n ovanfor oss visades en TV-sapa om en plastikkirurg och hans familj, som overtygade sin gamle far att botoxa sig, och som fick alla de snyggaste brudarna (kirurgen alltsa, inte den gamle fadern).

Det visade sig att fruns prickar, som spridit sig till en fjardedel av henne nu, kom sig av nagot som man i varsta fall kan svullna upp i hela kroppen av, inklusive lappar och ogon (botoxeffekt alltsa) sa fragan ar hur mycket action det blir for henne nar hon aterforenas med sin kille i Mexico. Men det var inget farligt, sa doktorn. Vi akte vidare, och atta timmar senare har Frun turistmage (koleravaccin, till trots). Sjalv ar jag hopplost forstoppad och ser ut som om jag vore i fjarde manaden.

Som tur ar, ar piel canela betydligt mer maya har, och jag foredrar kanel.

Antligen rytm

Assa, jag ar bara sa lycklig! Solbrand, trott och lite bakis, efter den forsta klubbraden i Centralamerika. Romen flodade, och Frun kunde plotsligt prata nastan obehindrad spanska, och vi dansade och dansade och drack och dansade. Men jag hade glomt att jag faktiskt oftare an inte ar huvudet langre an mina danspartners. Och att Birkenstock visserligen funkar aven for reggaetón, men ar lite klumpigare an de sma sandaletter (hm, visserligen storlek 41) som man kor med hemma.

Det var visserligen lite glest mellan reggaetónlatarna, och marimbaorkestern blev lite trottsam under del tre av sitt gig (de kor en sju latar och sedan tar de paus varpa DJ:n kor loss). Raggfaktorn var dessutom sadar. Jag funderade till och med pa att atervinna alskare igen - jag har ju ett par att valja mellan har i Estelí. Men jag gjorde inte det. Jag var tillrackligt nojd och hog pa livet anda. Och damppojken skriver langa, verbala, lagmalt vackra mejl.

Tantvarning i djungeln

Innan jag vet ordet av kommer jag att ha forvandlats till en san dar snusktant som man tycker ar patetisk i barer. Du vet, som den dar vannen till din pappa, som ar typ sextio, och som var snygg nar han var ung, och tror att kvinnor i tjugogfemarsaldern uppskattar att han vander sig om efter dem pa stan, medan de i sjalva verket tanker "javla gubbe, ga och do!". Fast tant.

Nu ar jag i Nicaragua, i piel canela-land, och de ar ju gudomliga, de sma liven! Finmejslade drag, langa ogonfransar och kaffebruna ogon, lagom sackiga jeans och lagom slanka, lagom muskulosa armar och breda axlar som sticker fram ur linnen. Och kanelfargad, slat, len (av erfarenhet) o sa len hud. Nar Frun och jag ligger pa stranden sa kommer en piel canela ridande barbacka pa sin hast, hoppar av, gor lite armhavningar och kastar sig i vagorna. En annan borjar blygt prata pa bussen, ler, fragar nyfiket om vi sjalva betalar vara utgifter nar vi reser Centralamerika runt och hur det i sa fall gar runt. En tredje bar en 50-kilos sack med kaffebonor pa ryggen, och svetten glanser sig pa underarmarna nar han gar forbi. Han rakar dessutom ha grona ogon, ser jag, nar hans blick moter min en sekund. Alltsa, jag vill bara ata upp dom! Slicka pa dem. Stoppa dem i fickan och ta fram nar jag vill titta pa nagon fint!

Dessvarre ar jag tva ar aldre an nar jag var har sist. De som ar under tjugo AR inte lovligt byte for mig langre. Och da gar en hel del av sockertopparna bort, tyvarr. Nar Nicas blivit trettiofem blir de feta, lata och far daliga tander. Det ar sa orattvist!

Nicaragua och ljuvt jetlag

Nicaragua ar sig sjalv. Sammetslena natter, sammetsogda man. Vi klev ut fran flygplatsen med benen monstrade av stodstrumporna (ar man en kulturtant, sa ar man) och aningen rufsiga, och det stod snart klart att jag inte hade tappat stinget helt, utan prutade ner taxipriset till halva. Dessforinnan hade jag med hog rost fragat flygvardinnan om det bara ar storleken som raknas och hon hade himlat med ogonen och sagt att ja, dessvarre verkar det vara sa. Da pratade jag visserligen om storleken pa de kosmetikaforpackningar man kan ta igenom den amerikanska tullen utan att vara tvungen att checka in dem, men det verkade inte de medresenarer som horde min fraga forsta. Frun brot ut i stort fnitter och det gjorde inte saken battre. Men nu sitter vi solkyssta, efter en dag vid vulkan Masayas kraterkant, och forsoker halla oss vakna sa att vi kan fa ratt pa dygnet. Och livet kanns forbannat javla bra!

Mitt livs resa

Nu börjar äventyret!
Om fem timmar hämtar taxin mig och Frun och det bär av via Arlanda, Köpenhamn och Atlanta, till Nicaragua, Guatemala och Mexico. Jag kan knappt tro att ögonblicket är här, efter så många månaders väntan. Det ska bli alldeles underbart, att visa frugan alla mina favvoställen och upptäcka nya tillsammans. Sol.

Efter en sagolik fredagsnatt och större delen av veckan i armarna på Damppojken känns det kärlek. Jag känner mig alldeles bortkollrad, och han är det definitivt. Han är precis det jag varit övertygad om inte skulle finnas i kalla Sverige, eller i kalla stockholmare kanske snarare. Han brinner, glöder, lever! Och han är så fantastiskt öm och kärleksfull. Och social, vilket är ett underbart trendbrott efter alla antisociala sär jag har hängt ihop med.

I natt sa han det ofattbara: att jag är kvinnan han letat efter i fem år och att han vill ha barn med mig! Jag höll på att trilla ur sängen! Men mitt hjärta flög! Det kan ju vara ett uttryck för hans ADHD, denna intensitet. Men det skiter jag i. För det känns så jävla bra!

Konsten att gå på slak lina

Damppojken visade tecken på mycket stor generositet igår kväll:

- Du, en sak som jag tänkt på och som är lite jobbigt att säga men jag säger det ändå och jag vill inte att du svarar varken ja eller nej...
- Ja?
- När du är i Nicaragua..
- Ja?
- Det som händer i Nicaragua stannar i Nicaragua. Alltså, det är ju Nicaragua liksom. Och ja, jag vill bara att du ska veta att jag tycker att det är okej, men jag vill inte veta om det bara.

Vad svarar man på det?! Varken ja eller nej, definitivt. Men det är ganska stort.

Anti allt

Jag vill absolut inte jobba mer. Jag vill att min semester ska ha börjat. Jag vill vara klar med all projektledning, ekonomi och planering. Jag vill ligga framför TVn och glo. Jag vill provpacka. jag vill hångla med damppojken och försvinna från världen för att vi ser varann så djupt i ögonen att inget annat existerar. Jag vill shoppa. Jag vill INTE jobba!

Mi mama me mima

Mamma lyckades krama mig så hårt, och se så bekymrad ut när jag lämnade föräldrahemmet igårkväll, att det kändes som att vi aldrig mer skulle ses. Hon hatar numera Guatemala med en intensitet som får USA:s förhållande till Usama bin Laden att framstå som århundrades kärlekshistoria. Hon skickar pressklipp om olösta kvinnomord. Hon pratar om mig i tredje person, och med ett ansiktsuttryck som ger olust en helt ny betydelse, när grannarna hör sig för om hur vi ska fira jul. Och hon muttrar "Guatemaaaala, jag fattar det inte" med låg röst när hon tror att ingen hör henne.


I nästa ögonblick berättar hon sedan entusiastiskt om hur det var att inte kunna gå till uttagsautomaten utan beväpnad vakt när hon och min styvpappa var i Sydafrika. Och ser inte orimligheten i det.


Jag blir tokig! Jag kan inte tycka att det är gulligt med denna moderliga omtanke. Särskilt som det är tredje gången jag åker till Centralamerika. Hur är det ens möjligt att få omtanke att framstå som en personlig förolämpning