Flisan i mitt hjärta

Min guddotter är kanske det vackraste barn som finns! Hon är ett framtida kap, den saken är säker:
1. Söt som socker
2. Nära till skratt
3. Opretentiös
4. Begåvad (hon följer mig med blicken)
5. Kurvor på de rätta ställena

Henne ska jag ansvara för i hennes föräldrars frånfälle. Huga! Och jag ska ansvara för att hon blir varken bortklemad eller omedveten om hur världen fungerar i föräldrarnas närvaro. Hon ska kunna komma till mig när föräldrarna inte fattar någonting. Vi ska bryta mot regler. Hos mig ska hon få dricka sherry och läsa Jackie Collins-böcker om hon vill. Vi ska äta godis mitt i veckan. Jag ska lära henne cykla. Och flörta.

En glimt av verkligheten

- Om man bara skulle råka stå där i vägen, när du ska hemåt, kan man inte få kyssa dig då innan du drar till Skåne över helgen?
- Jo.

Så jag hoppade av t-banan någonstans mitt på röda linjen och blev kysst, innan jag åkte hem för att hämta min packning. Och fick se honom med dampen påslagen. Otroligt i farten! Jag blev alldeles matt. Men kysst.

Motorväg eller avtagsväg?

Undrar vad det är som gör att man med vissa relationer bara VET. DIREKT. Att detta är en relation från första kyssen. Medan man med andra relationer inte har en jävla ANING. ALLS. Förrän efter väldigt länge. Det fanns något i hans blick. Som gjorde mig näsan generad (kors i taket).

Damppojken är en gangster. Eller förre detta. Har haft sin beskärda del av trubbel och strul. Orsakat en hel del. Menar att han självmedicinerat sin ADHD. Att han nu har slutat med det. Det vet man ju inte förrän man hängt ett tag. Men han är ett under av ömhet, vänlighet och kärleksfullhet. Min Fru är skeptisk. Själv är jag som i en dimma. Prestationsprinsessan och Syster Duktig i mig blir alldeles pirriga av tanken på att bryta mot konventionerna och att ge mig in i ett äventyr. Men jag vet av erfarenhet att de vill kliva av karusellen igen om det snurrar för fort och för länge. Ska man då kliva på alls?

Diagnos: damp

Han var väldigt hungrig, damppojken. Och han är väldigt fin.

Så nu kan man sammanfatta familjeförhållandena i lägenheten som min Fru nyss gjorde:

"Vilken samling: en muppig (Ekorren, för oinsatta läs på http://lovelyn.blogg.se/), en töntig (Lillasyrrans kille skulle verkligen må bra av att hotta upp sig) och en dampig.

Nu ska jag bjuda damppojken på middag. Han måste ju äta, stackaren...

Vill ha

Jag har definitivt en grej för fel killar. Illegala invandrare, killar med lite för stor fäbless för gräs eller asociala typer med större IQ än EQ. Igår drack jag vin med en kille som har damp. Eller ADHD, heter det ju. Han är totalt oregerlig, stimmig, kan inte behålla jobb och hamnar alltid i konflikter. Han är världens finaste, såklart, bara trasig och skör och lagom missanpassad eftersom ADHD inte fanns när vi växte upp och det har hunnit gå fel på de flesta plan redan. Mitt hjärta börjar genast klappa och jag vill ta hand om honom och vara den stabila punkten som han stimmar runt. Såklart med förhoppningen att behovet av att stimma ska avta och jag ska ha Räddat honom. Han skulle inte säga nej, det vet jag.

Villebrådet är breddat men inte brädat

Fick min första reality check på Spraydate när jag upptäckte att jag flörtar med en kille som jag redan träffat i verkligheten. Vi är medlemmar i samma förening.

Slutsatser:
1. Om man inte passar sig kan man bli kär i en släkting utan att veta om det.
2. Det finns en spraydatare i oss alla.
3. Det håller inte att testa ett delvis annat alter ego på Spaydate än i verkligheten, ens för att se om det går bättre än att vara bara jag. Avslöjandet lurar bakom nästa hörn.
4. Våga Vara Villebråd har fått en än vidare betydelse: Våga Bli Avslöjad som Desperat och Ensam. Som tur är avslöjar ju avslöjaren sig som lika Desperat och Ensam. Ha!

Inte helt avpolleterad

När man minst anar det dyker de avlagda spraydaterna upp i ens liv igen. IT-konsulten vill träffas på söndag. Eller lördag eller när jag vill. Han är fortfarande inte särskilt rivig. Men okej då.

Att ta med Frun hem

Jag är så uppspelt över vår resa, Fru! Idag har poletten fallit ner och jag vet inte vad jag ska ta mig till för att överleva de närmaste tre veckorna innan vi verkligen kan gräva i den där urholkade ananasen!

Jag vill känna solen kittla mina ögonfransar på morgonen, väckas av dunkande reggaeton och tuppar som gal klockan sex på morgonen, känna dammet i näsan och svetten i nacken, slicka saltet av de friterade bananskivorna och sedan doppa dem i rinnig äggula. Jag vill välja mellan tjugo sorters fäsrkpressad fruktjuice, köpa plastpåsar fulla med mango för fem spänn och sedan reta mig på mangotrådarna som fastnat mellan tänderna. Jag vill trängas på svettiga plastsäten i kycklingbussen medan jag lyssnar på nacatamal-försäljarens övertygande försök att prångla på oss nylagade nacas inrullade i bananblad medan hennes extremt underåriga son säljer tuggummin och vindruvor på andra sidan mittgången. Jag vill ha hjärtat i halsgropen när busschauffören med dödsförakt i blicken kör om en långtradare i nerförsbacke precis innan en kurva medan biljettrivaren hänger ut genom den öppna bussdörren och tutar ihållande på något kjoltyg som skymtat till i vägrenen (blev hon överkörd? undrar man skräckslaget). Jag vill rida westernridning till kafferosteriet och sitta där och skölja ner tjocka guirilas med salt ost på med bittert svart kaffe medan smutsiga barn leker i gatudammet. Jag vill plocka vilda orkidéer.

Och allt detta med dig, Fru. Du ska få se mitt andra land, känna dofterna, hållas vaken av myggen, duscha i kallvatten och treva dig ut till dasset i mörkret för strömmen har gått igen. Äntligen!

Nästan perfekta människor

Vuxenpoäng på min helg. Och livskvalitépoäng.

När regnet lättade i fredags var mamma och jag i skogen med hundarna i flera timmar, och sedan var ribban satt. Så både lördag och söndag kämpade jag mig igenom stormbyar på den österlenska slätten, alternativt i raggsockar och gummistövlar längs en vindpinad strand. I sällskap av fem fantastiska kvinnor och en gatukorsning till jycke. Vi åt mycket mat också - brantevikssill och varmrökt lax från fiskeriet nedanför Ale Stenar. Drack oförsvarliga mängder vin och en hel del snaps.

Dessa kvinnor är imponerande. De är starka. De gör karriär. De är snygga, på det där naturliga och hälsosamma sättet. De bjuder på sig själv och på andra. De seglar och åker skidor och berättar halsbrytande historier om pistörer i Alperna. Och nu ska de gifta sig med sina livs stora kärlekar.

Först blir man alldeles matt av all framgång och orkar knappt lyfta glaset för att skåla, för att de är så perfekta. Men sedan visar det sig att den ena har en hjärntumör som visserligen inte växer, men ändå... Och en efter en ploppar historierna upp. De är människor. Nästan perfekta. Men människor.

Öppna landskap och söder om landsvägen

Naturligtvis regnar det i mitt älskade Skåne. Och jag förvånas över att jag skrev mitt älskade Skåne. Var kommer denna lokalpatriotism ifrån? Sedan jag flyttade till Stockholm är den omutlig och högljudd. Jag börjar om.

Naturligtvis regnar det i Skåne. Nattåget, som inte var någon hit eftersom tre tanter envisades med att gå upp för att kissa flera gånger under natten och för att det var så jävla kallt i sängen längt upp under kupétaket, tuffade in på perrongen i duggregn. Duggregnet fick upp farten är och är nu ett ihärdigt, klassiskt skånskt pissregn. Jag sitter i mammas kök med en hund på fötterna och en annan brevid mig, jag hör familjen pyssla på ovanvåningen och regnet trumma mot rutorna. Kaffet är svart och starkt. Jag andas ut, hela vägen.

I eftermiddag tar jag tåget till Ystad och ska tillbringa helgen hos min vän Hermès, på hennes föräldrars lantställe på Österlen, med flickor, förtroenden och bag-in-box. Det betyder att halva november har gått. Och det innebär i sin tur att det bara är tre veckor kvar tills jag och Frun åker på vår sexveckors odyssé genom Centralamerika. Tanken på drinkar i urholkade ananasar och fötterna i sandaler medan blicken vandrar över piel canela och möter mörka, glittriga ögon känns ganska lockande en gråregnig fredag som denna.

Lite vanlig värme för fan!

Varför är 80 procent av Sveriges jävla befolkning så oengerad? Varför kan man inte bjuda på ett leende, en trevlighet, en flört? Varför måste folk i det här jävla landet spela så oberörda, så svåråtkomliga, så coola och snajsigt upptagna? När fan ska det bli ute att vara kall, så lite vanlig människokärlek kan bli hett?

Den öronbedövande tystnaden

Bekräftelsejunkien i mig softar - Journalisten har duktigt hört av sig och sagt snälla saker. Inte direkt flörtiga (lite trist) men bekräftande, och han har dessutom kommit ihåg flera viktiga saker som vi pratade om på dejten och knutit tillbaka an till dem i andra samtal. Han berättar även personliga saker.

Raggbulimikern i mig håller tyst - jag känner inget behov av att ragga upp någon bara för att se att jag kan. Jag har avfärdat Lammet så många gånger att det skulle förvåna mig om han ringer fler gånger och jag känner ingen lust att dricka mig snygg och lägra en ny förmåga.

Förhållandeslampan i mig bidar sin tid. Förnuftet i mig har talat slampan tillrätta och jag känner ingen brådska att bli tillsammans med någon annan än Frun.

Super woman njuter av semestern. Jag arbetar utan att stressa, effektivt och en sak i sänder, jag inser mina begränsningar och säger nej till nya projekt på jobbet. Jag erkänner för Journalisten att jag har ett pyttelitet bekräftelsebehov och har även berättat att jag är en människa som ibland gråter. Han tog emot de nyheterna utan förvåning.

Det är nästan lite för lugnt. Är det lugnet före stormen? Hallå? Eko. Eko. Eko

Ny omgång av kärlekslotteriet

Ny omgång av "varför föreslår han inte att vi ska ses igen - han sa ju att han inte spelar spel och att han vill att det ska vara okomplicerat - och jag skickade ju ett mess i lördags kväll och sa att det var en himla trevlig eftermiddag - och varför var då svaret så intetsägande - och ska jag föreslå något - men han sa också att han inte har lätt att bli kär och vill hinna uppleva saker i lugn och ro - men då är det väl lika bra att vi sätter igång och upplever? - fast inte stressa - jag vet ju inte ens om jag är så himla intresserad själv - men då måste man ju umgås så man kan komma fram till det - om han vill det varför föreslår han inte att vi ska ses igen?"

Det slår aldrig fel! Man vill alltid att de ska vilja ha en, träffa en och bli kär i en. Oavsett om man vill det med dem.

Apropå att gråta

http://www.youtube.com/watch?v=i4nsI02gnUk

Att hänga upp sig på rätt karl

Alldeles för många intelligenta, vackra, omtänksamma, roliga och intressanta kvinnor i min värld går runt med hang ups på killar som verkligen inte är SÅ himla speciella. Visst, en och annan är väl upphängd på ett riktigt kap. Men de flesta är antingen ganska töntiga, ganska ego, ganska upptagna eller bara inte intresserade. Men man går inte vidare. Varför är det så? Och varför får kvinnor med ovan nämnda epitet överhuvudtaget hang ups på killar av nyss nämnda kaliber - inklusive undertecknad?! Det är dessvärre en varningssignal för att vi iallafall inte alltid agerar särskilt intelligent. Eller ens med självbevarelsedrift.

Journalisten är intressant. Väldigt allmänbildad. Ställer bra frågor, och följdfrågor på det. Pratar mycket. Är rolig. Ironisk. Men lite slafsig. Slackerstil, men inte på det där snyggt kombinerade slackersättet. Rock men inga handskar eller halsduk till. Det ser ut som att man glömt hälften av kläderna hemma faktiskt. Och så avskyr han tjejer som röker (och det gör ju inte jag så det är ju bra. Host.) Och han är inte äventyrlig, säger han själv. Det däremot, kan vara ett problem.

FF

Jag har FF. Frufritt. Hon är inbjuden att träffa nya pojkvännens föräldrar. Allvarliga grejer, som jag självklart stödjer. Och i kväll har jag till och med Familjefritt - Lillasyrran är ute på galej också. Så jag äter TV dinner och planerar att vara utvilad, fräsch och bländande på min dejt imorgon. En kaotisk vecka slutade trots allt på topp med storleverans på jobbet och chefen som sa att jag var en drömrekrytering. Och imogon tillbringar jag ett par timmar promenerandes med en ironisk journalist.

Yster syster vänder dyster till lyster

Det är en angenäm överaskning när Lillasyrran tar kommandot och blir storasyrra. Igår ringde hon och undrade om jag gråtit idag. När svaret var nej, lät hon lättad. Frågade när jag skulle sluta och om jag ville fika. Sedan transporterade hon kärleksfullt runt mig i stan, och jag kände hur bräckligheten läkte och hur mysigt det var. Hela familjen var förövrigt samlad framför teven senare på kvällen. Vi tycker om varandra. Frun och jag konstaterade att vi är gamla, för vi känner knappt igen några artister på MTV Music Awards. Lillasyrran himlade med ögonen.

Super woman tar semester

Då har jag storgråtit på jobbet också. Så nu har jag lättat på trycket både privat och professionellt. Är nivåerna utjämnade nu, så att man kan få lite lugn och ro, månne? Jag har hängt super woman-dräkten ganska lång in i garderoben, och där ska den få hänga ett tag. Den är för tung.

Guldlock vägrar Kitty i Big Brother

Lockarna gick inte att rädda. Frisörska-jävelns chef såg först förvånad ut, sedan bekymrad, när han kände igenom cocker spaniellockarna som blivit till spröd sockervadd och som nu ramade in mitt ansikte som ett boxningshuvudskydd. Jag hade gått tillbaka till brottsplatsen, med hopp om frälsning. Jag kände djup ångest. Frisörbossen försökte klippa om håret med det var hopplöst. Frisyren var död.

Nu är jag korthårig igen. Lite Robyn, lite Audrey Hepburn - inbillar jag mig i allafall. Jag har redan postat ett kuvert med en död kanariefågel i, till frisörska-jäveln.

Jag erkänner, men jag hatar det

Stackars Lammet, han får verkligen klä skott för att Brandon/Steve, helt utan intention och väldigt överraskande även för mig, smälte mitt hjärta till en liten pöl. Lammet får fräna kommentarer och ogina diss till sin mobil, och den stackaren har ingen aning om varför. Men jag orkar inte vara villebråd just nu! Som en mycket klok vän sa: man kan inte vara super woman hela tiden. Ibland måste man klä sig civilt också.

Jag måste väl erkänna att jag är liten också. Det händer att jag sänker garden. Och att jag då får en snyting. Tappar andan. Och behöver skydda huvudet ett tag medan man tänker om, läser motståndaren och hittar boxningsställning igen. Jag hatar att göra saker som jag inte är bäst på. Undviker det oftast helt och hållet. Att bli förälskad i någon som inte är det tillbaka känns som en jävla miss. Harmen bränner i nervändarna. Så jag erkänner helst inte att det ibland händer. Särskilt inte för män. Absolut inte om mina känslor inte är besvarade. Och ännu mindre så för män som bara känner mig som super woman (Lammet) och för dem som jag mot min vilja svärmar för (Brandon/Steve). Nu vill jag bara rulla ihop mig som en kanelbulle i någons knä.

Mjuk i kanten som en pepparkaka

Nu har jag gjort slut med Brandon/Steve, fastän vi aldrig var tillsammans. Kanske på grund av det, just. Jag har ställt in vår sista dejt, innan han åker.

Vi skulle ses hänga idag och jag har sett fram emot det, om än med en molande känsla av press, i veckan. Låtsas vara älskad under en dag, mys, kärlek och sex. Jag vill. Men när jag hörde hans röst på telefon i morse kändes det så jobbigt! Jobbigt att ha honom så nära inpå, jobbigt att få ta på och hålla i men att han inte skulle vara min. Och att även om han skulle vara min idag och ikväll skulle han inte vara det imorgon, och aldrig mer än så ändå. Som tur är jag hemma hos ett av mina mest hängivna fans, som också är en av mina ledstjärnor och idoler, och hon vet ett och annat om obesvarad förälskelse, och jag fick gråta i hennes famn.

Sedan ringde jag honom och sa att det var bättre om vi inte sågs ikväll för jag skulle inte palla vara självständig och stark, och för att jag vill att sista gången vi sågs skulle vara perfekt och det var det sist och jag vill inte förstöra det. Han lät lite tagen. Och aningen besviken. Men förstod.

Vi la på luren efter att han sagt att "vi ses i framtiden". Och det gör ont i varenda cell nu.