P-ringen sitter fast på plats. De första dagarna var jag övertygad om att den skulle trilla ut varje gång jag kissade. Och jag kunde inte för mitt liv föreställa mig hur jag skulle kunna ha sex med den där grunkan inuti. Det kändes som att det var fullt där inne, helt enkelt. Men jag har insett att den sitter som berget. Jag har blivit coachad av en väninna med p-ringserfarenhet. Och man kan visst ha sex. Hur mycket som helst faktiskt.
Men från det ena till det andra: damppojken går från dags datum på antibiotika! Och det är inte för öroninflammation, om man säger så. Jag är kollad och frisk som en nötkärna, men måste ändå genomgå så kallad partnerbehandling. Kul. Pojken har ångest och är orolig att jag ska lacka ur och dra. Vilket jag absolut inte funderar på. Han har haft ett liv innan mig bara (och vem har inte det?). Men det ulliga gulliga har onekligen fått en metallisk bismak av realitet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Skönt att du inte hade det där som inte är öroninflammation. Synd att du ändå måste partnerbehandlas.
Men det positiva är ju att nu kör ni safe sex på alla sätt och vis!
Jag börjar med p-dator i morgon. Vi är nog inte 22 ändå.
Skicka en kommentar