Jag faller till föga

I måndags är det tre månader sedan jag och damppojken låg med varandra för första gången. Tiden går så fort när man har skoj! Damppojken hävdar att vi blev ihop ytterligare en vecka innan dess, när vi träffades för första gången på sju år där i konstgalleriet och log mot varann.

Jag skulle väl påstå att vi blev ihop efter återkomsten från min och Frugans resa i Centralamerika, en sju-åtta veckor efter första ligget. Då stod han där i ytterdörren, en halvtimme efter att jag kommit hem, och var nervös och väldigt fin. Det tycker jag är nog så snabbt marscherat, med tanke på att jag ju var bortrest lejonparten av den tiden. Dessutom hade jag ju frikort under resan, som jag dessutom utnyttjade. Det vet inte han. Men han skulle säkert hävda att man måste vara ihop för att få - och utnyttja - ett frikort. Själv hävdar jag att man får - och tar emot - frikort för att man inte riktigt är ihop. Ännu, eller längre.

För att vi inte ska bli osams om när vi blev ihop har jag i alla fall krupit till korset och bjudit ut honom på restaurang ikväll. Damppojken har fått instruktioner att vattenkamma sig och ta på stjärnögonen. Sedan tänker jag dricka honom under bordet och utnyttja honom sexuellt.

Lämna bort dem, bara

Jag rekommenderar semester. Packa väskan och lämna din förälskelse hemma i ett par månader. Jag skulle säga att den skräck som många hyser för att skiljas åt innan relationen hunnit ta form, är överdriven. Jag menar, under den där första perioden känns det som att allt är så skört och att minsta felaktiga uppförande kan sabba hela grejen. Men jag tror att det mest har att göra med att förväntningarna pressas upp till skyhöga nivåer. Att lämna damppojken hemma när jag och Frugan drog till skogs gav oss ett andrum tror jag. Vi kunde tänka på varann i lugn och ro, se fram emot det som komma skall, och lära känna varann sakta men säkert via mail. En halvtimme efter min hemkomst stod han där utanför dörren och log. Och nu känns detta som den mest naturliga sak i världen.

Självklart krävs det att båda två är ganska säkra på att man vill testa och se vad de spirande känslorna kan komma att leda till när man kommer hem igen. Problemet med relationer som tar slut under den initiala fasen är kanske oftast att man inte var helt övertygad om att det skulle kunna fungera på riktigt. Och kanske är det åldern också. Både jag och damppojken har ju hunnit komma fram till vad vi tycker är viktigt i en relation, och vad vi letar efter i en person. När man väl tycker att man hittat det så är man jävligt nöjd. Och kan liksom kliva på med ganska raska steg, utan att nojja allt för mycket. Äntligen! (Peppar, peppar...)

Mitt livs resa

Nu börjar äventyret!
Om fem timmar hämtar taxin mig och Frun och det bär av via Arlanda, Köpenhamn och Atlanta, till Nicaragua, Guatemala och Mexico. Jag kan knappt tro att ögonblicket är här, efter så många månaders väntan. Det ska bli alldeles underbart, att visa frugan alla mina favvoställen och upptäcka nya tillsammans. Sol.

Efter en sagolik fredagsnatt och större delen av veckan i armarna på Damppojken känns det kärlek. Jag känner mig alldeles bortkollrad, och han är det definitivt. Han är precis det jag varit övertygad om inte skulle finnas i kalla Sverige, eller i kalla stockholmare kanske snarare. Han brinner, glöder, lever! Och han är så fantastiskt öm och kärleksfull. Och social, vilket är ett underbart trendbrott efter alla antisociala sär jag har hängt ihop med.

I natt sa han det ofattbara: att jag är kvinnan han letat efter i fem år och att han vill ha barn med mig! Jag höll på att trilla ur sängen! Men mitt hjärta flög! Det kan ju vara ett uttryck för hans ADHD, denna intensitet. Men det skiter jag i. För det känns så jävla bra!

Konsten att gå på slak lina

Damppojken visade tecken på mycket stor generositet igår kväll:

- Du, en sak som jag tänkt på och som är lite jobbigt att säga men jag säger det ändå och jag vill inte att du svarar varken ja eller nej...
- Ja?
- När du är i Nicaragua..
- Ja?
- Det som händer i Nicaragua stannar i Nicaragua. Alltså, det är ju Nicaragua liksom. Och ja, jag vill bara att du ska veta att jag tycker att det är okej, men jag vill inte veta om det bara.

Vad svarar man på det?! Varken ja eller nej, definitivt. Men det är ganska stort.

En glimt av verkligheten

- Om man bara skulle råka stå där i vägen, när du ska hemåt, kan man inte få kyssa dig då innan du drar till Skåne över helgen?
- Jo.

Så jag hoppade av t-banan någonstans mitt på röda linjen och blev kysst, innan jag åkte hem för att hämta min packning. Och fick se honom med dampen påslagen. Otroligt i farten! Jag blev alldeles matt. Men kysst.

Motorväg eller avtagsväg?

Undrar vad det är som gör att man med vissa relationer bara VET. DIREKT. Att detta är en relation från första kyssen. Medan man med andra relationer inte har en jävla ANING. ALLS. Förrän efter väldigt länge. Det fanns något i hans blick. Som gjorde mig näsan generad (kors i taket).

Damppojken är en gangster. Eller förre detta. Har haft sin beskärda del av trubbel och strul. Orsakat en hel del. Menar att han självmedicinerat sin ADHD. Att han nu har slutat med det. Det vet man ju inte förrän man hängt ett tag. Men han är ett under av ömhet, vänlighet och kärleksfullhet. Min Fru är skeptisk. Själv är jag som i en dimma. Prestationsprinsessan och Syster Duktig i mig blir alldeles pirriga av tanken på att bryta mot konventionerna och att ge mig in i ett äventyr. Men jag vet av erfarenhet att de vill kliva av karusellen igen om det snurrar för fort och för länge. Ska man då kliva på alls?

Diagnos: damp

Han var väldigt hungrig, damppojken. Och han är väldigt fin.

Så nu kan man sammanfatta familjeförhållandena i lägenheten som min Fru nyss gjorde:

"Vilken samling: en muppig (Ekorren, för oinsatta läs på http://lovelyn.blogg.se/), en töntig (Lillasyrrans kille skulle verkligen må bra av att hotta upp sig) och en dampig.

Vill ha

Jag har definitivt en grej för fel killar. Illegala invandrare, killar med lite för stor fäbless för gräs eller asociala typer med större IQ än EQ. Igår drack jag vin med en kille som har damp. Eller ADHD, heter det ju. Han är totalt oregerlig, stimmig, kan inte behålla jobb och hamnar alltid i konflikter. Han är världens finaste, såklart, bara trasig och skör och lagom missanpassad eftersom ADHD inte fanns när vi växte upp och det har hunnit gå fel på de flesta plan redan. Mitt hjärta börjar genast klappa och jag vill ta hand om honom och vara den stabila punkten som han stimmar runt. Såklart med förhoppningen att behovet av att stimma ska avta och jag ska ha Räddat honom. Han skulle inte säga nej, det vet jag.

Att ta med Frun hem

Jag är så uppspelt över vår resa, Fru! Idag har poletten fallit ner och jag vet inte vad jag ska ta mig till för att överleva de närmaste tre veckorna innan vi verkligen kan gräva i den där urholkade ananasen!

Jag vill känna solen kittla mina ögonfransar på morgonen, väckas av dunkande reggaeton och tuppar som gal klockan sex på morgonen, känna dammet i näsan och svetten i nacken, slicka saltet av de friterade bananskivorna och sedan doppa dem i rinnig äggula. Jag vill välja mellan tjugo sorters fäsrkpressad fruktjuice, köpa plastpåsar fulla med mango för fem spänn och sedan reta mig på mangotrådarna som fastnat mellan tänderna. Jag vill trängas på svettiga plastsäten i kycklingbussen medan jag lyssnar på nacatamal-försäljarens övertygande försök att prångla på oss nylagade nacas inrullade i bananblad medan hennes extremt underåriga son säljer tuggummin och vindruvor på andra sidan mittgången. Jag vill ha hjärtat i halsgropen när busschauffören med dödsförakt i blicken kör om en långtradare i nerförsbacke precis innan en kurva medan biljettrivaren hänger ut genom den öppna bussdörren och tutar ihållande på något kjoltyg som skymtat till i vägrenen (blev hon överkörd? undrar man skräckslaget). Jag vill rida westernridning till kafferosteriet och sitta där och skölja ner tjocka guirilas med salt ost på med bittert svart kaffe medan smutsiga barn leker i gatudammet. Jag vill plocka vilda orkidéer.

Och allt detta med dig, Fru. Du ska få se mitt andra land, känna dofterna, hållas vaken av myggen, duscha i kallvatten och treva dig ut till dasset i mörkret för strömmen har gått igen. Äntligen!

Ny omgång av kärlekslotteriet

Ny omgång av "varför föreslår han inte att vi ska ses igen - han sa ju att han inte spelar spel och att han vill att det ska vara okomplicerat - och jag skickade ju ett mess i lördags kväll och sa att det var en himla trevlig eftermiddag - och varför var då svaret så intetsägande - och ska jag föreslå något - men han sa också att han inte har lätt att bli kär och vill hinna uppleva saker i lugn och ro - men då är det väl lika bra att vi sätter igång och upplever? - fast inte stressa - jag vet ju inte ens om jag är så himla intresserad själv - men då måste man ju umgås så man kan komma fram till det - om han vill det varför föreslår han inte att vi ska ses igen?"

Det slår aldrig fel! Man vill alltid att de ska vilja ha en, träffa en och bli kär i en. Oavsett om man vill det med dem.

Mjuk i kanten som en pepparkaka

Nu har jag gjort slut med Brandon/Steve, fastän vi aldrig var tillsammans. Kanske på grund av det, just. Jag har ställt in vår sista dejt, innan han åker.

Vi skulle ses hänga idag och jag har sett fram emot det, om än med en molande känsla av press, i veckan. Låtsas vara älskad under en dag, mys, kärlek och sex. Jag vill. Men när jag hörde hans röst på telefon i morse kändes det så jobbigt! Jobbigt att ha honom så nära inpå, jobbigt att få ta på och hålla i men att han inte skulle vara min. Och att även om han skulle vara min idag och ikväll skulle han inte vara det imorgon, och aldrig mer än så ändå. Som tur är jag hemma hos ett av mina mest hängivna fans, som också är en av mina ledstjärnor och idoler, och hon vet ett och annat om obesvarad förälskelse, och jag fick gråta i hennes famn.

Sedan ringde jag honom och sa att det var bättre om vi inte sågs ikväll för jag skulle inte palla vara självständig och stark, och för att jag vill att sista gången vi sågs skulle vara perfekt och det var det sist och jag vill inte förstöra det. Han lät lite tagen. Och aningen besviken. Men förstod.

Vi la på luren efter att han sagt att "vi ses i framtiden". Och det gör ont i varenda cell nu.

Detta blir jättebra (rationaliserar hon)

Jag är på otroligt dåligt humör. Har väldigt vårt att titta på andra par som hånglar eller tittar kärleksfullt på varann, alternativt går/sitter/står omslingrade. Gäller även personer vars lycka är dem förunnad. Jag erkänner.

Mailar med Steve/Brandon. Korten på bordet och det är bra. Jag förnekar naturligtvis att det skulle knipa i hjärtetrakten. Vill honom väl och det är ju ingen lögn. Samtidigt är det intressant hur en strategi för överlevnad kommer till och blir till sanning för hur jag känner. I utbyte får jag komplimanger, ärlighet, förtroenden. Det är bra. Känns bra.

På detta vis fick jag bli lite förälskad (skönt att det fortfarande går), plockas ner på jorden igen (danande för karaktären) och uppföra mig vuxet och moget (vänskapsstimulerande).

Senare på kvällen pratade jag i telefon med både Tennisjävlaspelaren och Exexet. De tycker om mig båda två. Den kärlekstörstande bekräftelsejunkien i mig kunde då andas ut och somna.

Nykter en söndag

Tacka vet jag vänner som resolut men vänligt sticker hål på den där blåsan. Rycker av plåstret. Ger en omtänksam örfil så man skärper sig.

Brandon/Steve har såklart en hang-up på en fd flickvän. Bra, då är problemet med Ulan Bator löst. Och jag känner mig lika nykter som om jag stoppat huvudet i en tunna med isvatten.

Polyamorös får passa sig i luren

Det gäller att hålla tungan rätt i munnen när man är polyamorös. Det är inte att rekommendera att prata med två dejter i telefon direkt efter varandra. Jag hade ganska svårt att hålla isär vem jag hade sagt vad till, och särskilt när båda samtalen nådde och passerade 45-minutersstrecket. För att inte tala om vilken skillnad det är på konversationerna, när man går från romantiskt flams och trams blandat med en diskussion om det statsvetenskapliga termen governance med Steve/Brandon, till diskussioner om platta organisationer och bokföring med IT-konsulten. Den ene har precis avslutat studierna och den andre har tolv år på arbetsmarknaden på nacken.

Funderar på att göra det hela till ett experiment. Inleda med en liten baslinjestudie nu och sedan komparativ metod så länge det varar. Undrar om man får veta mer om männen, eller om mig?

Mycket män blir det

Beverly Hills-tema på inflyttningsfest är kanske det mest genialiska som någonsin gjorts. Till och med hemgjord peach pie serverades. Jag var naturligtvis Valerie Malone, från den sena perioden när hon är nattklubbsägare på Peach Pit After Dark, i slinkigt svart fodral, höga klackar, uppborstad frisyr med sidbena, och stay-ups med röda sidenrosetter i resåren. Och självklart fick jag ligga. Visserligen med Brandon (mitt alter egos kusin, för de som inte är helt insatta). Men det kändes helt rätt att snälla snyggokillen med mintgrön skjorta knäppt upp i halsen och kavaj med axelvaddar skulle gå hem med kvällens slampigaste vamp. Och jag blev mycket väl omhändertagen.

För övrigt var stalkern definitivt en stalker. Lunchdejten var trevlig men han är ABSOLUT inte min typ (jag erkänner: jag har aldrig tänt på typen Servitör-på-Indisk-restaurang). Trots från min sida ganska tydliga signaler (jag backade när han försökte klappa mig på armen) kom första messet tio minuter efter att vi skiljts åt, tätt följt av både telefonsamtal och ytterligare mess i vilket han krävde olika svar. Inte bra. Jag blev tvungen att köpa nya skor för att kanalisera stressen. Och skicka ett ring-mig-aldrig-mer mess på kvällen.

Däremot en väldigt trevlig dejt igår kväll. Hoppas på fortsättning...

Hur angelägen är för angelägen?

Ny Spraydate på gång. Med Stalkervarning. Sympatiskt meddelande i inboxen väckte mitt intresse. Önskan om mobilnummer bemöttes med min specialskapade msn-för-spraydate-adress. Sjukt trevligt chattande. Han fick mobilnumret. Ringde. Vi pratade i en halvtimme. Vi la på. Han ringde igen. Vi la på. En och en halv timme senare ringde han igen. Vi pratade och la sen på. Mess med önskan om mer samtal på kvällen. När jag inte svarade ringde han. Jag tänkte Lägg av! och svarade inte. Han messade och sa att om jag hade ringt så hade han inte svarat för att han pratade med sin mamma i telefon. Jag svarade inte. Han ringde igen. Men trots den något udda intensiteten, med svenska mått mätt iallafall, så pratade vi till klockan 01 för han var så jävla trevlig.

Hade fått sms med Godmorgon solstråle klockan 08.38. Han ringde klockan 10. Och klockan 12. Man blir helt jävla matt och ganska förvirrad och får lite snigelkänning. Men sen är han så himla trevlig så jag gick med på en lunchdejt. Vet inte hur bra eller dåligt det var ännu. Fortsättning följer...

Lent lamm låter livet leka

Helt oväntat visar det sig att det GÅR att ha okomplicerade förhållanden med män!

Lammet är en sådan man. Vi har nu umgåtts i en månad. Och det är helt otvunget! Ibland träffas vi varannan dag, och ibland en eller två gånger i veckan. Vi äter mat, badar, pratar, skrattar och har spännande, skojigt, sensuellt sex. Sover hopslingrade. Till och med pussar varandra farväl på tunnelbanan. I lördags natt var jag med honom och hans kompisar på efterfest på svartklubb och dansade i timmar till pumpande housemusik i en olaglig lagerlokal söder om Söder. Och det är så enkelt!

Inga krav. Inget behov av att definiera något. Ingen rädsla för närhet. Inget limmande heller.

Han är totalt prestigelös. Oprententiös. Bryr sig inte om vad folk kanske tycker eller tror. Han är trygg i sig själv. Därav förmodligen det totala ointresset för frågor som att man inte kan ha för korta byxor på sig på dejt. Det är fantastiskt befriande. Jag har hur mycket som helst att lära av en 24-åring.

Serve ess, nätboll eller utklassning?

Tennisjävlaspelaren gör det igen. Kastar bollen högt upp i luften, drämmer till och serve ess!
Ett långt sms, där han berättar att det går en dag utan att han tänker på mig, på mitt leende och på hur det var att vara tillsammans med mig. Att han skriver detta för att tomheten hindrar honom från att andas och från att leva.

Drama queen, säger min fru. Ego, säger La Mejicana - han lägger det bara på mig och gör inget åt det. Tönt, säger Lillasystern, och släpper sedan resolut ämnet. Han har insett vad han går miste om, säger ytterligare någon.

Ja. Enligt planen skulle han ha varit här och hälsat på i en månad, just nu. Legat där i min säng, som en romersk gud. Eller lagat mat i mitt kök. Eller gjort sig redo för en lång promenad runt nå'n holme med mig under armen. Det går han ju definitivt miste om. Och jag har blivit nerknuffad från 21:a våningen igen.

Jag e yr. Vet inte om jag ska slänga mig efter bollen, nonchalant låta den rulla förbi medan jag skrattar svalt eller på erbjuda motståndaren en match på mina premisser. Om han inte kan andas, den stackaren, är väl det bästa att han tar ett plan hit och betalar för sitt uppförande med sex, kärlek och uppskattning?

Basplagg fyller inte kärlekens garderob

Man ska fan inte nöja sig med mindre än en walk-in closet när man väljer garderob. Och då pratar jag kärlek.

För varför ska vi nöja oss med mindre i kärlek än i allt annat som vi tycker är viktigt? Här håller man på och ställer höga krav på sig själv, på sitt huvud och på sin kropp, på sin själ och på sitt hjärta. Man väljer bort vänner som inte ger tillbaka. Till och med familj som bevisat sig inte funka!

Och vi är många som en gång valt bort halvbra förhållanden för att vi vill ha det bättre än så. Men vips, några år senare och med betydligt fler samboskap och barnvagnar omkring oss, så är vi beredda att välja bort helt jävla kapitala grejer för att vara tillsammans med någon! Va fan!

Pojkvänner som inte vill ha sex. Pojkvänner som vill ha sex, och som tar det, fast inte vi riktigt vill. Pojkvänner som inte vill göra saker utanför en radie av 12 meter från TV-soffan. Pojkvänner som inte gillar våra vänner. Pojkvänner som är elaka som fan och sedan skyller det på oss. Pojkvänner som inte utmanar oss intellektuellt.

En garderob är ingen garderob utan basplagg. Användbart och funkar till det mesta. Och den innehåller kläder som man behöver. Men den är inget som du skulle nöja dig med hela livet, om den inte får innehålla dina älsklingsplagg också. Och så länge du bara har basplagg i garderoben kommer ditt shoppingsug aldrig att dämpas. Du kommer alltid att minst fönstershoppa. Och undra hur det där plagget som du saknar i garderoben skulle se ut på.

Var och en vet vad den behöver för att vara lycklig. Och vad man kan avstå ifrån och ändå vara det. Det är vår förbannade skyldighet att leva som vi lär, och inte tulla på våra övertygelser.

Spraydateregel I

Det funkar! Teknikern följer de informella Spraydatereglerna och har hört av sig och tackat för senast och vill ses snart igen. Yes!