Sniglar fanns överallt

Det var alltå inte så lätt som man kunde tro, att utnyttja det där frikortet som damppojken så generöst delade med sig av innan jag for. Att målmedvetet söka efter amorösa äventyr är alltså lika svårt borta som hemma. Det syns väl i ögonen på en, kan jag tänka. Vänliga, leende, flörtiga och hungriga blickar fanns det gott om. Särskilt i Nicaragua. Men så mycket mer blev det inte, till en början.

Frun var lättad. Hon började spänna sig redan under överresan och hoppades att hon inte skulle bli allt för objektifierad. Som om inte hon sysslat med objektifiering själv nästan dagligen, fram till Ekorren satte P för den saken. Och en av världens bästa bloggar lämnades åt sitt öde. Men hon är så lycklig så att det spritter om henne, så den bloggens död är en tragedi med en positiv bieffekt. Men nog om det. Åter till latinosarna:

Det blev en Jamaican till slut. Som efter den natten förvandlades till en snigel. Trist nog. En snigel är manstypen som blir helt ryggradslöst avgudande och som placerar dig på en piedestal, oftast utan anledning också. Jag står inte UT med det! Jag vill skaka dem. Örfila dem. Fräsa "Skärp dig!" Och aldrig träffa dem igen. Nu mailar Jamaicanen att han aldrig kommer glömma mig. Han ringde på mobilen klockan fyra imorse också. Vetifan varför. Och det var inte ens särskilt bra sex.

Dessutom visade det sig att Jamaicanen - som klyschigt nog är basist i ett reggaeband - bodde ihop med resten av bandet. Det fanns ett rum med en dubbelsäng i, och annat ett rum med tre våningssängar i. Det är nog ett hett tips att det fanns en tanke bakom den inredningen...

Hur som helst så hamnade vi i den där sängen. Och mitt i hela föreställningen så slits dörren upp och hela bandet travar in, genom rummet, för att komma in till sig. Jag blev helt paff. Jamaicanen fick dessutom en hel del gratulationer och ryggdunk medan den lilla paraden drog förbi. Men det räckte inte med det! Gissa hur förvånad jag blev när det mitt i kalaset kommer en ung man inklättrandes genom fönstret! Han hade klättrat upp till balkongen när han inte kom in genom ytterdörren! När han insåg vad han klampat in i blev han så generad att han rusade genom rummet och tog fel dörr ut - tillbaka ut i farstun. Jamaicanen fick fara efter, lugna honom och lotsa honom igenom sovrummet till grabbarnas sovsal innanför. Då hade jag tappat lusten.

Inte var det något att bli till snigel över, inte. Likväl skulle han följa med nästa morgon när jag i gryningen hävdade att jag var tvungen att dra, och hänvisade till någon gyllene regel som jag precis uppfunnit. Jag var nästan handgripligen tvungen att skaka honom av mig vid dörren till Fruns och Ekorrens hotell, och lova att jag skulle komma till reggaeklubben samma kväll. Det gjorde jag inte.