Mamma lyckades krama mig så hårt, och se så bekymrad ut när jag lämnade föräldrahemmet igårkväll, att det kändes som att vi aldrig mer skulle ses. Hon hatar numera Guatemala med en intensitet som får USA:s förhållande till Usama bin Laden att framstå som århundrades kärlekshistoria. Hon skickar pressklipp om olösta kvinnomord. Hon pratar om mig i tredje person, och med ett ansiktsuttryck som ger olust en helt ny betydelse, när grannarna hör sig för om hur vi ska fira jul. Och hon muttrar "Guatemaaaala, jag fattar det inte" med låg röst när hon tror att ingen hör henne.
I nästa ögonblick berättar hon sedan entusiastiskt om hur det var att inte kunna gå till uttagsautomaten utan beväpnad vakt när hon och min styvpappa var i Sydafrika. Och ser inte orimligheten i det.
Jag blir tokig! Jag kan inte tycka att det är gulligt med denna moderliga omtanke. Särskilt som det är tredje gången jag åker till Centralamerika. Hur är det ens möjligt att få omtanke att framstå som en personlig förolämpning
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag träffade min mormor när jag var nere i Skåne. "ta hand om dig också hoppas jag att vi ses igen" sa hon.
Men då menade hon inte att jag skulle gå och dö, utan att hon skulle göra det.
Det lustiga är att jag är faktiskt inte borta längre tid än vad som skulle gått mellan gångerna som vi ses i vanliga fall. Hon skulle väl lika bra kunna dö när jag är i Stockholm som när jag är Guatemala liksom?
Det är mammors roll! Vad kommer du att säga när guddottern drar till Kazakstan om tjugo år ;-) ?
Ha en fantastisk resa och glöm inte att ringa hem...
Skicka en kommentar