Nu slår den senaste veckans dåliga sömn till med full kraft. Allt svajar. Det gör ont. Jag känner mig ensam, värdelös, meningslös. Ok, på med hörlurarna, skruva upp bruset. Inte böla över detta. Kom igen, kom igen, KOM IGEN DÅ!
Att stå emot känslan är som de sista femton minuterna på aerobicspasset: man vill bara slänga sig handlöst ner på plastmattan på golvet, blunda och höra hjärtslagen dåna i öronen medan svetten droppar från nästippen. Skita i att de femton välpumpade brudarna som kommer skuttande bakom en kommer att snubbla över min sälformade uppenbarelse där på golvet och vricka sina slanka vrister. Istället pressar man, lite till, lite till, lite till! Och så drösar man ihop i en hörna i omklädningsrummet en kvart senare istället, kippande efter luft, blå i ansiktet, och man tycker att man vunnit. Över vem?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Men om man har en vän (som i och för sig är en sån där aerobicbrutta)som sällskap på passet blir allt lättare. Då kan man le mot varandra när man nästan krockar, stöna ikapp i drickpausen och hålla uppe varandra i omklädningsrummet efteråt.
Skicka en kommentar