Jag är typ trettio och jag vet uppenbarligen ingenting om vad jag egentligen vill. Med nå't.
Efter tre dagar som dumpad var jag fortfarande så arg över karlns nesliga tilltag, att blotta tanken på att jag skulle kunna springa in i Honom på stan när jag är i Barcelona i nästa vecka fick mig att gnissla tänder. Men inte särskilt ledsen.
Efter fyra dagar spanade jag in värsta hetingen på festen som jag var på och tänkte att han nog var precis vad jag behöver. Alldeles nyseparerad med två små barn innebar dessutom att jag inte skulle behöva förhålla mig till honom på något annat sätt än det jag ville: att ta igen tre månaders avsaknad av hud.
Efter fem kändes det som att inget kunde ta ner mig på jorden igen. Öm i hela kroppen och alldeles skäggriven.
Idag trodde jag iallafall att Det Stora Suget skulle sätta in. Efter Honom. Kanske kryddat med lite dåligt samvete över att så snabbt ha marcherat över till det gröna gräset på andra sidan. Men nej, ingenting. En klädsam portion sorg åtminstone. Hallå? En enda pytteliten anledning att trycka i mig ett halvt kilo godis? Heh.
Och vad fan betyder det då? Har jag så skickligt konstruerat en kärlek, ett förhållande och en tro på den gemensamma framtiden att jag var beredd att lägga allt annat av intresse åt sidan tills vi kunde vara tillsammans igen? Det är ju skrämmande. Skulle jag kunna bli kär i vem som helst på det viset? Göran Persson? Knappast. Nelson Mandela? Nja, kanske inte omöjligt. Lite gammal. Men fantastisk karaktär och personlighet. Och kreddig.
I förlängningen betyder detta kanske att allt i mitt livsupplägg är inbillat? Jag kanske inte ens gillar godis? Egentligen. Jag kanske inte alls bryr mig om fattiga barn? Har skapat det. Jag kanske inte egentligen alls upprörs av att kvinnor fortfarande inte har samma lön som män för samma jobb? Bara nå't jag tror. Och då pratar vi ändå om sådant som jag tror mig veta att jag VERLIGEN är övertygad om. Det skulle definitivt förklara min splittring i frågor som träning och att sluta (fest)röka.
När jag var yngre tänkte jag alltid att om man någon gång skulle nå trettioårsstrecket, så skulle det åtminstone bli skönt att vara vuxen. Att veta saker. Typ vad man tycker är viktigt. Och vad man kan vara utan. Tji fick jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det kan ju vara så att det helt enkelt är utveckling och förändring som du ägnar dig åt.
Och då är det positivt att du inte vet så mycket, fast du är trettio, för det betyder att du inte har stagnerat och stelnat i samma form som när du var 15.
Eller ens för två år sedan när du bestämt hävdade att dina baggy jeans aldrig skulle lämna dina höfter.
Min baggy jeans kommer aldrig att lämna mina mentala höfter. Men jag inser faktum: det ÄR uppseendeväckande olikt mig att gå på hip hop klubb i liten svart blåsa och höga blodröda sandaletter. För mig vore det normala baggies och något tajt. Likväl gjorde jag det igår - och skakade rumpa! Helt annat perspektiv på dansgolvet från sjucentimetrs klackar, faktiskt. Länge leve förändring!
Skicka en kommentar