Nu går den så långsamt, tiden. Om en och en halv timme slutar jag. Om två timmar tar jag tåget till Nyköping. Tolv timmar efter det sitter jag på planet till Barcelona. Ytterligare sex timmar senare hoppas jag få försvinna in i famnen på någon som bara är snäll och fin och som suddar ut timmar och åter timmar med sitt fasta grepp och fingerfärdighet. Så om tiden kunde vara så vänlig att gå jävligt fort så att stunden kommer när den kan gå riktigt långsamt, så vore jag nöjd.
Och sedan blir det sand mellan tårna och i hårbotten och huden smakar så där salt. Lika god vem den än tillhör. Det är praktiskt. Man kan slicka på vem som helst som går förbi. Eller bli slickad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Och vi andra, som är kvar i Sthlm utan någon fin famn och skön sandstrand, får väl slicka av det kvardröjande saltet på dig när du är tillbaka.
Ha det underbart och njuuuuuuuuuut!
sluta ALDRIG blogga, det här är helt fantastiskt underhållande!
ha det gött i barca!
PUSS
Skicka en kommentar