Känslan av att vara jagad

Så fort jag sätter första foten på stockholmsk mark får jag lite ångest. Jag bor ju inte i Barcelona. Fan.

Det molar lite i maggropen, så där som om jag vore lite nervös. Fan, fan, fan. Det är detta som är min egentliga verklighet nu ju. Stockholm. Och då är det ändå 26 grader och underbart soligt. Och Europride i stan. Men jag är måttligt road.

En cigg och ett glas rödvin i köksfönstret så fort jag kommer hem (ja, jag vet, alkisvarning, särskilt efter fem dagar konstant påverkad av någonting). Men idag gör mig den välkända riten mig mest melankolisk. Varför flyttade jag hem? Svaret på frågan skänker mig ingen ro. Och jag som lovat mig själv högtidligt flera gånger det senaste halvåret att jag ska leva i nuet för en gångs skull, varje upplevelse ska jag suga på och riktigt göra till min. Just nu vill jag bara till nästa resa, till nästa borta-liv. Måste ha ett nytt projekt, säger mitt hjärta till min mage. Nej, svarar huvudet i magens ställe, nu ska vi bara vara här och inte omedelbart planera för nästa galenskap. Magen svarar med att dunka ut lite mer ångest. Fan.