Diplomati fungerar inte om det inte kan backas upp med hot om vapen, sägs det. Likadant är det med kärlek. Om föremålet för den ömma lågan inte svarar på erbjudanden om förhandlingar, kan det vara dags att skramla lite med vapnen. Det har min vän fått erfara.
Efter en första framryckning, som snarast kan liknas vid ett "strike and awe" och som skrämde fienden snarare än gav blodad tand, har hon fått retirera och omgruppera. Gräva skyttegrav och byta strategi. Nu för hon ett lågintensivt gerillakrig, som förhoppningvis ska utmynna inte bara i fredsförhandlingar utan också i ett livslångt avtal om gemensamma söndagar, evighetssamtal, kärleksfulla sms och restaurangbesök med levande ljus. Det är korta, snabba framryckningar som gäller, med erbjudan om ofarlig fika, för att sedan dra sig tillbaka och visa strupen. Helt Ofarlig Möjlighet kallas strategin. Med tålamod och viftande svans. Förhoppningvis börjar Lågan flamma även på andra sidan fronten. Då slår hon klorna i honom. Och släpper INTE. Ha!
Hittills har det gått sådär. Fronterna rör sig inte märkbart i någon riktning. Men skam den om ger sig. Vännen har bestämt sig för att inte acceptera nederlag, och hon bidar sin tid. Att kärlek och krig ligger så nära varannat är ett tröttsamt företag. Få revolutioner har verkat möjliga innan de redan varit ett faktum. Och krig, liksom kärlek, är det som för historien framåt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Fasen vilken tålmodig typ. Jag vill ha revolution direkt, köra fram pansarvagnar och bomba.
Jag viftar hellre med vit flagg och ser mig om efter andra länder att invadera än att tålmodigt lägga upp strategier för invasion.
Skicka en kommentar