Andnöd eller ond, bråd död

Jag var på astmamottagningen igår. Fick andas ut långsamt och länge. Snabbt och hårt. Inhalera luftrörsvidgande. Andas i spirometern igen. Titta på min kurva. Det var en sorglig syn.

Jag är livrädd för KOL. Att långsamt tyna bort under vikten av en syrgastub, hostandes bit för bit av svarta lungor. Alla som någon gång vaknat mitt i natten av att ha drömt att man inte kan andas vet precis vilken panikkänsla jag pratar om. Medicinen förbättrade min kurva med 37 procent. Det betyder astma, inte KOL.

Jag gick därifrån 800 spänn fattigare, två inhalatorer rikare och med stor övertygelse att NU var det äntligen slut med mina halvmesyrer till argument, som: "jag röker inte längre, bara när jag dricker".

Tills jag satt där med ett glas vin, och en vän med kärleksproblem framför mig. Och det kändes helt omöjligt att verkligen sätta mig in i hennes bekymmer och att konstruktivt förse henne med bra råd och gott stöd utan en cigg. Eller så var det kanske helt omöjligt att njuta av vinet utan en cigg till. Eller så är jag en karaktärslös missbrukare totalt utan sjukdomsinsikt. Med skillnaden att jag inte kan motivera mitt beteende med en sorglig barndom eller tomhet i själen. Fan.