Babyboom och familjefejd

Det är inte lätt med två uppsättningar familjer, skilsmässobarn som Våga Vara Villebråd är. Och det blir inte lättare när ett styvsyskon gift sig och skaffat familj, det andra är förlorat för världen och halvsystern delar min lägenhet. Jag har gått från att vara syskon varannan vecka, i olika omgångar, men ensambarn i praktiken (och själen) till att spela en central roll i ganska komplicerade familjerelationer. Det gäller att hålla tungan rätt i mun.

Stora Styvbror har brutit kontakten med Lilla Styvbror för att den sistnämde är ett mega-ego som inte kan följa varken sociala eller emotionella regler. Det vill Storebror prata om, för det gör såklart ont. Själv har jag aldrig haft några emotionella band till Lillebror, men under hela min uppväxt lyssnat till Styvfaderns bekymmer och besvikelser och oro. Och Mammans förhållningssätt har färgats av Brödernas mamma och hennes konstiga idéer och infall, som under många år fick Bröderna att hata min mamma. Nu är mamma och Storebror nära bundsförvanter, och jag har en stående middagsinbjudan hemma hos honom med familj, men det blir LITE jobbigt när mamma hela tiden måste prata om hur underbart det är att vi alla nu är vänner, när de två Bröderna inte längre är det och Lillebror uppenbarligen känner sig mindre älskad än sin Storebror.

Min styvmor har på senare år gått från att vara en elak kantarell till att vilja vara min bästa vän. Det är en rejäl omställning att förhålla sig till, om än trevlig. Nu planeras det för gemensam, två veckors semester i fjärran land nästa sommar. Det är ganska lång tid. Som tur är åker vi alla fyra, pappa, Styvmor, Lillasyster och jag. Och Lillasyster har det senaste året blivit stor och förståndig och en god vän.

Men vad som händer när alla fyra barn, med våra respektive föräldrar och styvföräldrar och barn, ska organisera oss i näst-nästa steg: när vi alla skiljt oss och har delad vårdnad om våra egna ungar? Jag blir matt bara jag tänker på det. Puh.