Vuxenpoäng på min helg. Och livskvalitépoäng.
När regnet lättade i fredags var mamma och jag i skogen med hundarna i flera timmar, och sedan var ribban satt. Så både lördag och söndag kämpade jag mig igenom stormbyar på den österlenska slätten, alternativt i raggsockar och gummistövlar längs en vindpinad strand. I sällskap av fem fantastiska kvinnor och en gatukorsning till jycke. Vi åt mycket mat också - brantevikssill och varmrökt lax från fiskeriet nedanför Ale Stenar. Drack oförsvarliga mängder vin och en hel del snaps.
Dessa kvinnor är imponerande. De är starka. De gör karriär. De är snygga, på det där naturliga och hälsosamma sättet. De bjuder på sig själv och på andra. De seglar och åker skidor och berättar halsbrytande historier om pistörer i Alperna. Och nu ska de gifta sig med sina livs stora kärlekar.
Först blir man alldeles matt av all framgång och orkar knappt lyfta glaset för att skåla, för att de är så perfekta. Men sedan visar det sig att den ena har en hjärntumör som visserligen inte växer, men ändå... Och en efter en ploppar historierna upp. De är människor. Nästan perfekta. Men människor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Visst är det lätt att låta sig bedåras av ytan, men det är ju alltid så, att det finns någonting mer därunder.
Sen tror jag att "imperfekta" människor har mer...liv liksom. Ju mindre image att vårda, desto mer tid att uppleva.
Precis så var det! De blev mer älskliga för varje personlig sak som kom fram dessutom.
Skicka en kommentar