Stockholm är inte Havanna

Igår kväll var frun och jag på Fasching och dansade salsa och reggaetón. Äntligen! Varken i Stockholm eller Barcelona duggar reggaetónklubbarna tätt, och jag har känt ett konstant, lågfrekvent sug efter att få skaka rumpan på riktigt ända sedan jag flyttade hem från Nicaragua. Således var förväntningarna skyhöga igårkväll. Och väl där var det precis som det skulle, men ändå helt fel.

1. Man dansar pardans. Jag och frun var nästan det enda "tjejkompisgänget" och när man dansar som ett sådant hamnar man automatiskt lite utanför.
2. Även fula killar bjuder upp. Här väntar inte den andra parten på signal om intresse, utan väljer ut den tjej han gillar och bjuder upp. Och ignorerar sedan alla tecken på att uppmärksamheten inte skulle vara välkommen. Hela kvällen.
3. Publiken sträcker sig från 20 till 50 år. Skitkul! Samtidigt begränsar ingenting 50-åringarna från att ragga på fräscha 30-åringar som ser ut som 20 (ni vet vem!) och erbjuda allt från gemensam dusch till middag och framtida bäbisar. I Nicaragua känns inte det konstigt. I Stockholm gör det det.
3. Det var betydligt mer salsa än reggaeton. Och salsa är skitsvårt. Till skillnad från alla andra varianter - cumbia, merengue, bachata och reggaeton, som dansas i fyrtakt - dansas salsa i tretakt. Av någon anledning känns det nästan omöjligt för mina fötter. Lägg sedan till att fötterna håller samma takt hela tiden, men överkroppen rör sig i en annan.
4. Salsadansarna vinner. De tjejer som är duktiga salsadansare får dansa, helt fredat - det är Respekt att kunna salsa. Utan salsa hamnar man direkt i raggfacket. Och stannar där. Kombinerat med punkt 1. hamnar man i lite av ett moment 22.

Jag tror jag måste gå en salsakurs. Jag tror jag måste acceptera att Stockholm inte är Havanna, eller Managua. Och jag får vara glad för att möjligheten att skaka rumpa så svetten droppar till min favvomusik i allafall finns.