Vinden har vänt

Tänk vad lite som behövs för att allt ska vända uppåt igen. Min vän Mexikanskan vill hävda att allt beror på att det har blivit lite ruljans i nunneklostret igen och att den gudomligheten sprider sig till resten av själen. Min Fru har sagt att jag är raggbulimiker och bara inte kan låta bli även om jag ångrar mig efteråt (det gör jag sällan, hävdar jag då, det är ju bara att inte svara när de ringer). Men det är inte bara manlig uppskattning som gör att spiralen kan vändas uppåt efter ett antal veckors oengagerat "jaha" i förhållande till livet.

Det är det snara samboskapet med Frun som hägrar. Det är jobbet som blev skitkul när sommartorkan tog slut och teamet kom tillbaka med en massa idéer och nya projekt. Det är Lillasyrran som flyttat upp till Stockholm och bidrar till ungdomlighet i mitt och Fruns liv. Det är nya lägenheten som ska vara min hemvist i ett helt år framöver. Det är boxningsträningen som börjar på måndag. Det är 30-årsfesten för sju fenomenala chicks som jag ska på ikväll.

Och det är dominoeffekten. När det väl händer något roligt som bryter av mot tristessen så blir man uppiggad av bara farten och då händer det genast en bra grej till. Som leder till en tredje. Och en fjärde. Det är bara det att fram tills att det vänder så har man ingen aning om att så ska ske, och jag kan därför aldrig riktigt glädjas över att det snart blir bättre. Den som påstår det ljuger. Eller är omänsklig. Samma sak när man är arbetslös. Även om man nästan fick jobbet så är man fortfarande arbetslös. Och fram till ögonblicket som man skrivit kontrakt är man oåterkalleligen tills vidare utan jobb; sysslolös, värdelös och hopplös. I efterhand är det lätt att säga att det alltid vänder uppåt till slut. Men känslan när det verkligen gör det kan man inte ta ut i förskott.