Sitter och diskuterar med min Fru den senaste av hennes dejter. Vi är mycket misstänksamma. Han är nämligen både trevlig, rolig, fin, mycket het i sängen och intresserad. Hur är detta möjligt, undrar vi. Han skickar annorlunda, uppskattande och kärleksfulla sms. Han vill träffas hela tiden. Han är angelägen. Vad fan är haken?
Och så slås vi av det bisarra i vår misstänksamhet. Vi har redan funderat över om han har någon sjukdom, är en stalker, är desperat, eller har katastrofalt misslyckats med alla tidigare relationer och därför är hysteriskt angelägen om att skaffa en till varje pris. Vi har inte för ett ögonblick tänkt att "vad underbart att det kan vara så enkelt", eller "han är en människa".
När blev det så? När tog ironin över? När slog sarkasmen sina påsar ihop med paranoian och förutsatte att alla män antingen är onormala eller redan förlovade? Alternativt separerade med små barn. Kanske någonstan mellan pojkvän nummer sju, dejt nummer tvåhundratjugotre och älskare XXX. Efter tredje "jag är inte redo för ett förhållande" (vad fan gör de på Spraydate då, undrar min Fru) men innan tjugofjärde "det är inte du utan jag". Och ja, hälften av dessa kommentarer kom från oss. Men ändå! Ska det vara så jävla svårt att säga "du e fin och det e jag med, kom igen vi testar" att när lyckan flashar en möjlighet så säger man nej tack, det måste finnas en hake och jag pallar inte att upptäcka den senare?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Att inte vara skeptisk är svårt. Man vill ju bara njuta av kärleksruset. Men när ruset alltför många gånger övergått i kraftig baksmälla försöker man i alla fall förutse och dämpa baksmällan med Resorb.
Skicka en kommentar