Jag är osalig i själen. Jag är i Norrland, ja, men jag tror inte att det beror på det. En skåning i Norrland blir lätt osalig. Himlen är så stor. Och horisonten är en bergskam med granar på. Min värdinna är full och sjunger Singstar i rummet intill. Jag avundas henne lite. Men jag är samtidigt glad att jag inte är packad. Jag har kollat igenom 157 bilder av Steve/Brandon på Facebook. Han ser så glad ut på alla bilder. Stark och nöjd. Han verkar medveten om att han är älskad. Inte av mig naturligtvis, men av alla de som omger honom i diverse fyllefoton och på vandring i Nepal (eller nåt). Gött ju. Man vill omge sig med sådana människor.
Jag är nog lätt manodepressiv. De senaste två veckorna har jag antingen kännt mig euforisk eller osalig och otrygg. Med bara en dags mellanrum. Det är ganska tröttsamt. Skulle vara praktiskt att bara vara neutral. Objektivt betrakta, tänka, tycka och sedan göra. Det gör jag aldrig. I Norrland blir det plötsligt tydligt. Måste vara granarna (ingen björn, varg eller älg så långt ögat når).
Fan, jag måste kanske läsa den där jävla boken med ambivalent otrygg eller vad det nu är. Men bara tanken på att mitt (tillfälligt) norrländska tungsinne skulle smetas på mina relationer gör mig irriterad. Full kanske inte skulle vara så tokigt iallafall. Särskilt nu, när Singstar urartar i ett vansinnigt crescendo på andra sidan väggen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar