Jag tittar på Crash på SVT och jag blir lika rörd/berörd/upprörd varje gång. En sådan bra film! När låssmeden tar av sig sin osynliga skyddscape och knyter den om halsen på sin femåriga dotter, så att inte hon ska vara rädd för mörkret och all världens hemskheter, får ömheten i deras relation mig att tappa andan! Och när Matt Dillons rollperson kommer fram till den brinnande bilen och inser att den kvinnan som sitter fast inuti är samma kvinna som han skrämde livet ur bara någon kväll tidigare, och nu måste han få henne att lita på honom inom loppet av några minuter för att kunna rädda hennes liv. Så starkt! Ödets nycker, livets små grymheter och ögonblick av insikt som gör att jag känner att det ändå finns hopp. En kort stund.