En fet jävla slump som suger

Jaha, nu var man lixom förälskad i honom då. Varför ska det vara så? Det är inte rättvist. Jag känner mig som en obstinat tonåring som tjurar, över att mitt huvud aldrig kan samarbeta med mitt hjärta, som i sin tur aldrig kan göra den minsta omvärldsanalys innan saken är biff.

Var på bio och såg Vicky Christina Barcelona. Och blev omskakad av insikten att jag är precis halva både Vicky och Christina. Precis som Vicky störs jag av att min Plan inte uppför sig som jag planerat, men blir alldeles medryckt av det omöjliga i projektet och liiiider (visserligen bara lite). Samtidigt - och det är det som är så schizofrent - så har jag precis som Christina resignerat i min tro att den stora upplevelsen faktiskt skulle kunna vara beständig, jag är smått bitter över min värdelösa tajming och jag kommer med all säkerhet gå ut på andra sidan manegen och inte vara märkbart förändrad. Ett varv till i cirkeln. En upplevelse rikare men inte ett enda svar närmare pudelns kärna.

Det är så himla sällan som någon berör mig på mer än en punkt åt gången. Men det är som att de nödvändigtvis måste vara på väg ut ur mitt liv väldigt snart för att det ska kunna klicka. Och nej, det är inte för att jag inte vågar vara lycklig som jag väljer att tända min ömma låga enbart i omöjliga situationer. Det är bara en grym jävla slump. Som suger.